Thorengruppen har fått nya ägare och har i samband med det bytt namn till Edukatus. Men det hjälper inte de studenter som inte fått tillräckligt med undervisning och därför fått reda på att de kanske inte kommer att kunna ta studenten till våren.
Gästkrönika
Det händer inte ofta, men just nu finns en bred enighet bland människor som tillhör alla politiska inriktningar i en brännande het fråga: Skattepengar som är menade att gå till barns utbildning ska inte gå till aktieutdelning. De allra flesta svenskar är eniga om att systemet är dåligt. Och för en gångs skull tycks ett dåligt system vara på väg att avskaffas.
Men fram tills dess ser systemet ut som det gör, och så länge det är så har de vinstdrivande friskolekoncernerna guldläge att visa varför alla andra har fel – och de har rätt.
Ta exemplet med Thorengruppens gymnasieskolor som lades ner av Skolverket på grund av att man hade erbjudit eleverna för få undervisningstimmar (Aftonbladet 16/10).
Nu är elever som gått på en av koncernens skolor, med rätta, förbannade för att de kanske inte kommer att kunna ta studenten till våren. Eleverna får fortsätta utbildningen på en kommunal gymnasieskola, men kommer eventuellt att behöva komplettera kurserna på komvux.
Sedan dess har koncernen bytt namn till Edukatus, och har nya ägare. En god idé för att visa på god vilja från de nya ägarna vore att erbjuda eleverna distansundervisning redan nu för att de ska kunna komplettera sina betyg under sista gymnasieåret. För om man ska vara krass, så ligger det även på elevernas ansvar att klara sina kurser.
Medan debatten stormar, och friskolekoncernernas framtid är hotad, har ägarna nu möjlighet att dra tiotals, kanske hundratals, miljoner kronor ur spargrisen och återinvestera dem i undervisningen. Man har möjlighet att vifta med dem framför skeptikernas ögon och vråla “vad var det vi sa!”.
Friskolekoncernerna pratar gärna om hur de återinvesterar vinsten. Men detta sker oftast i form av investeringar i fastigheter. Fastigheterna ägs i sin tur av fastighetsbolag som – skräll – också ägs av koncernen, vilka i sin tur hyr ut lokaler till själva skolverksamheten. Sedan slussas pengarna runt i ett kretslopp som slutar med vinstuttag.
Medan debatten stormar, och friskolekoncernernas framtid är hotad, har ägarna nu möjlighet att dra tiotals, kanske hundratals, miljoner kronor ur spargrisen och återinvestera dem i undervisningen.
Vad skulle egentligen hända med debatten om koncernerna i stället bestämde sig för att använda en del av det fria kapitalet som sparats i ladorna till att anställa en extra speciallärare i varje klass?
Skulle det gå att förflytta diskussionen om man rekryterade fler fritidspedagoger vars enda uppdrag blev att hjälpa barnen med läxläsning, eller att ta in extralärare för att avlasta ordinarie lärare under perioder med extra tung arbetsbörda, till exempel under nationella prov?
I stället fortsätter friskolekoncernernas talespersoner att vråla om valfrihet. Det är ett ihåligt argument eftersom idéburna skolor har funnits i Sverige i över 150 år.
Dessa skolor drivs utan vinstuttagsintresse och de har blivit allt fler sedan friskolereformen. Långt ifrån alla är för elitens barn. Några av de bästa exemplen är Vackstanäsgymnasiet i Södertälje där ungdomar som är genuint intresserade av yrken som kock och trädgårdsmästare får möjlighet att förkovra sig med likasinnade, och Fryshusets skolor i de socialt utsatta områdena Kista och Husby i Stockholm.
Frågan är alltså inte om Sverige kommer att fortsätta vara ett land där elever och deras föräldrar har rätt att välja mellan olika typer av skolor. Snarare om vilka skolor de kommer att kunna välja mellan.
Johanna Schreiber är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån