Att USA vill satsa enorma summor på att klara sin klimatomställning är glädjande. Men att de gör det genom att sätta upp handelshinder, bland annat stora subventioner, är mycket oroväckande.
EU har signalerat att man förbereder motåtgärder i form av egna subventioner. Ett handelskrig kan anas vid horisonten. Likt vanliga krig skulle alla förlora på en sådan konflikt.
Att, till exempel Sverige, skulle gå in och ekonomiskt stötta företag i vårt land kan låta välgörande för den inhemska marknaden. Det blir dock långt mycket mer oroväckande när man tänker på att alla andra länder kan göra samma sak.
Utspel om att ge till exempel Northvolt ett visst antal hundra miljoner kronor för att locka dem till utökad verksamhet i ett visst land är inget annat än sirensång: ljuv musik som försöker locka oss i fördärvet.
Protektionismens motsats är frihandeln, något som Sverige under mycket lång tid har kämpat för. Det finns all anledning för oss att fortsätta med det.
För det första leder en fri världshandel till välgörande konkurrensutsättning där företag hela tiden måste ligga i framkant med innovationer och med en konkurrenskraftig prissättning.
Ett aktuellt exempel är Teslas beslut att kraftigt sänka priserna på flera av sina bilmodeller. Detta ledde nästan omgående till att konkurrenterna var tvungna att följa efter och de som tjänar på denna tävling i prispressande är förstås vi konsumenter.
Då ett företag utsätts för konkurrens måste det hela tiden bli bättre. Att gå in med statligt stöd till exempelvis gröna teknologier ger vissa företag stora summor skattepengar. Det hämmar konkurrensen till de redan stora och etablerade företagens fördel. Dessutom skadas innovationskraften och viljan till bättring.
För det andra så leder fri internationell handel till ökad ekonomisk tillväxt. Därtill kan vi lägga att frihandeln gynnar effektiv kompetensfördelning. Om vi hårdrar det så innebär det att Sverige kan fokusera på att jobba fram en riktigt effektiv skogsindustri, medan Costa Rica fokuserar på att göra detsamma med odlandet av bananer.
En effektivt odlad banan från Costa Rica blir mycket billigare är om vi hade odlat den i växthus i Sverige.
Exemplet är lite svartvitt, men det visar på de stora effektiviseringsvinster som finns att göra på att låta olika länder specialisera sig på olika saker. Den typen av effektivisering bidrar också till ekonomisk tillväxt, vi kan få ut mer värden med samma resurser.
Det är dock det tredje och sista argumentet för frihandel som påverkar oss allra mest: Frihandel leder till fred.
Då länder börjar handla alltmer med varandra och ser de enorma ekonomiska värden som kommer med detta så blir de beroende av relationen till varandra. Det beroendet gör att man absolut inte vill hamna i väpnad konflikt.
Det tydligaste exemplet på detta är kanske EU.
Efter det andra världskriget började Europas länder samarbeta i allt större utsträckning och den fria marknaden som finns inom EU har lett till att länderna har byggt upp ett ömsesidigt beroende.
Sedan EU grundades har de stora makterna i Europa undvikit väpnad konflikt med varandra, något som är ett tydligt avbrott från hur det har sett ut tidigare i europeisk historia. Unionen har till och med tilldelats Nobels fredspris för denna utveckling.
USA:s försök att locka med protektionistiska medel, som till exempel enorma subventioner, och EU:s benägenhet att vilja svara med samma mynt är något som borde oroa oss alla.
Sverige måste fortsätta göra allt i sin makt för att väcka de två ekonomiska giganterna ur den trans som de försatts i av protektionismens sirensång.
Leo Wikberg är politisk redaktör på Norran, där texten tidigare varit publicerad