Det var en lågoddsare att regeringen skulle satsa ordentligt på den kommande nationella planen för transportinfrastrukturen. Var fjärde bilväg i landet är i dåligt skick. Rälsen, växlarna och signalsystemen likaså.
I en sådan situation befinner sig idéer om bortbyggda flaskhalsar, en ny Norrbotniabana till de av grön entusiasm dopade städerna eller en järnvägsförbindelse mellan Stockholm och Oslo endast i olika stadier av önsketänkande.
Innan någon kan visionera om nya satsningar måste alltså den tråkiga delen om underhåll stökas av. Därför kommer Trafikverket få det maximala beloppet som de äskat, nästan 1 200 miljarder kronor. Enligt statsminister Ulf Kristersson kommer detta belopp att innebära den största infrastruktursatsningen på 15 år.
Regeringens ribba för ”historisk satsning” och ”den största i modern tid” må kännas låg – var inte år 2009 ganska nyss? Men Trafikverket menar att de knappast kan ta emot mer pengar, eftersom det finns en bortre gräns för hur mycket vägunderhåll myndigheten tror sig hinna utföra i ett land under en begränsad tid.
Därför är det svårt att kritisera den regering som ger infrastrukturen maximal utdelning över en lång tid framöver. Men frågan är om ens maximum räcker. När det kommer till infrastruktur har landet kommit till en punkt som bara kan jämföras med den samhällshotande gängkriminaliteten.
Politikerna behöver vända på varje sten och vad resursallokeringen anbelangar är endast ”Allt! Genast!” gott nog. Om Trafikverket pekar på svårigheter att hålla en tillräckligt hög takt i underhållet, måste politiken snarare ställa sig frågan hur dessa svårigheter kan överbryggas – än att begränsa ambitionerna.
Svenska vägar har nämligen blivit en tids- och tillväxttjuv. Decennier av bristande vägunderhåll har lett till att Trafikverket har nödgats sänka hastighetsgränser över hela landet. Eftersom det är olika underhållskrav på en 90-väg och en 80-väg har detta varit ett smidigt sätt att spara pengar.
Varje onödig minut på vägarna och spåren är tid som hade kunnat vara arbetstid eller återhämtning. Och vardera trafikants extra minuter blir tillsammans många miljoner minuter och många miljarder kronor av samhällsekonomiska kostnader.
Enligt en undersökning utförd av Transportföretagen från 2022 spenderade svenskarna 2,53 miljoner fler timmar i bil per år mellan åren 2011 och 2020 till följd av Trafikverkets hastighetssänkningar. Trist för trafikanten, ännu ett ovälkommet hinder för liv på lands- och glesbygd och dåligt för arbetslivet och de potentiella skatteintäkterna.
Vad den kommande nationella planen för transportinfrastruktur verkligen behöver är en öppning från politiskt håll för ytterligare satsningar från näringslivet, där ny infrastruktur kan sjösättas med hjälp av privat finansiering. Viljan finns redan: förra året broderade Jacob Wallenberg ut idén i en intervju i Dagens Industri och sedan dess har Svenskt Näringsliv lobbat för samma idé med tre konkreta planer. Kapitalet finns – inte minst i de stora pensionsfonderna. Nu återstår bara den politiska viljan.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån