En diskussion som varit ständigt närvarande i mitt politiska engagemang har varit hur man faktiskt påverkar samhället, och vad man kan påverka. Vad är politik och vad måste man lämna till kulturen att lösa. Är det kanske vissa saker som helt enkelt är mänsklig natur och därför ingendera ror på?

Jag skulle inte få för mig att hävda att jag är unik nog att vara den enda vars politiska tänkande har präglats av den här frågeställningen. Det vore otroligt högmodigt. Det här är en tanke som har varit helt central inom ideologisk debatt i mer än hundra år. På många sätt handlar det om själva fundamentan i många ideologier. Det kokar egentligen ned till en ganska simpel fråga: Vem är människan och hur kan vi forma henne?

Med olika utgångspunkter landar man i olika slutsatser. Ser man, å ena sidan, människan som inte mycket mer än ett djur med drifter och instinkter så följer slutsatsen att det är ganska svårt att på ett meningsfullt sätt förändra beteenden på någon större skala. Det bästa man kan hoppas på är att skapa ett system som straffar dåligt beteende och gynnar det man anser vara moraliskt gott beteende – och på så sätt skrämmer in folk i ledet.

Å andra sidan kan man inta en mer kulturradikal position. Tanken om att människan är formbar och att vi till en rätt stor del utgörs av ett mischmasch av de normer och värderingar vi blivit itutade av samhället från en mycket ung ålder. Skulle jag under pistolhot tvingas bekänna färg skulle jag hellre sålla mig till den senare skaran än den förra. Med det inte sagt att jag är fullständigt frälst.

Folkpartiets (eller Liberalerna som folk envisas med att kalla partiet) senaste förslag om skärmförbud för kidsen är ett rätt så tydligt uttryck för den här instinkten. Instinkten att samhället, och människor, faktiskt går att förändra. Jag tror nog inte att jag landar i just att det här förslaget är toppen, men jag gillar energin.

En tro på att samhället går att förbättra. En tro på att vi genom politik, i alla fall lite grann, kan skapa en positiv förändring som ändrar också hur människor ser på världen och sig själva.

Jag gillar att lyfta ett särskilt exempel när detta diskuteras, alltså huruvida det är möjligt för politiker att gå före medborgarna. Det är frågan om partnerskap för homosexuella. Skulle man ha följt den vanliga politikerlogiken av att opinionen är lag så hade inte mycket hänt där i mitten på 90-talet. Men tack vare att politiker från den bredare progressiva rörelsen vågade stå upp för vad man visste var rätt och riktigt så lyckades man också förändra hela samhällets syn på en fråga – och i förlängningen också hela samhällets syn på en minoritet.

I dag är de en bristvara – progressiva politiker som vågar gå före. Politiker som vet att man kan förändra samhället och synen på det genom ett idogt reformarbete. Även om folkpartisterna landade fel just den här gången så gillar jag ansatsen.

Om ni kände att den här texten inte var sossig nog än så vill jag knyta ihop säcken med ett av mina favoritcitat av Olof Palme: ”Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det”. Det finns gott om saker som behöver ändras på. Nu är det dags att börja jobba.

Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida och ordförande för Luf Sörmland