Stridsfordon, pansarvärnsrobotar och artillerisystemet Archer. Den svenska regeringens beslut på torsdagen (19/1) om stödet till Ukraina är kraftfullt och välkommet. Detsamma kan inte sägas om västbiståndet som helhet, där politiker fortsatt står i vägen för de militära behoven.
Ukraina behöver stridsvagnar. En koalition av länder kan skicka Leopard 2 som det finns många av i Europa. Det var budskapet i en insändare publicerad i finländska Hufvudstadsbladet 26 december. Författarna var riksdagsledamöterna Anders Adlercreutz från liberala Svenska Folkpartiet och Atte Harjanne från De Gröna.
Inlägget har triggat en internationell kampanj och det är rätt. Här krävs både beslutsamhet och markkontakt. Stridsvagnar är inte det undervapen som ger ukrainarna segern. Men de är en viktig pusselbit för Ukraina att ligga steget före i den ständigt pågående anpassningen av förmågor.
Så var det med artilleriet som har levererats till Ukraina sedan sommaren. Det har jämnat ut styrkeförhållandena. HIMARS har gett ukrainarna lång räckvidd av ett slag som Ryssland saknar. Närvaron av många olika västerländska artillerisystem är samtidigt problematiskt sett till reparationer och underhåll i kombination med en intensitet i användningen som flera av dem inte är byggda för. För närvarande använder Ukraina sju–åtta olika system som skjuter 155 millimetersgranater – redan utan Archer.
I fråga om stridsvagnar kan det problemet minskas genom att Ukraina får många av samma typ. Det kommer även optimera träningen av stridsvagnsbesättningar, mekaniker och logistikpersonal.
Så argumenterar Adlercreutz och Harjanne. Vikten av enhetlighet, enkelhet och volymer är dock något som står klart för de allra flesta som befattat sig med dessa frågor. Dock inte för Tysklands förbundskansler Olaf Scholz, i alla fall inte tillräckligt för att trumfa andra överväganden.
De allra flesta Leopard 2 lär inte komma från Tyskland – där finns varken kapacitet eller tillräcklig politisk vilja för något sådant. Men exportreglerna kräver att den tyska regeringen ger klartecken för att andra länder ska få skicka tysktillverkad försvarsmateriel till Ukraina. Socialdemokraternas koalitionspartners, De Gröna och liberala FDP, har argumenterat för det. Scholz säger däremot nej.
Nu liksom tidigare sätter den tyske förbundskanslern en ära i att inte ta ledningen i det militära Ukrainabiståndet. Som svar på direkta frågor säger Scholz att han vill se en koalition av länder när det gäller stridsvagnar. En sådan koalition finns förvisso redan. Och det handlar inte bara om att skicka tysktillverkat. Storbritannien har redan fattat beslut om att sända 14 stycken Challenger 2. Men Scholz vill även ha med USA.
Det är möjligt att amerikanska stridsvagnar skulle innebära mer en tillgång än ytterligare uppsplittring. Problemet är dock att alltför många av dessa biståndsbeslut fattas som ett resultat av politiskt spel och inte strikt utifrån behoven på slagfältet.
Det finns gott om kunniga människor i de militära systemen som kan utforma stödet utifrån de resurser som finns tillgängliga och anpassa det till krigets föränderliga behov. Men de folkvalda i väst måste göra sin del: Hålla fast vid målet och inte stöka med ovidkommande politiska hänsyn.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen