Ryssland kan inte övertalas till eftergifter, bara tvingas till dem. Det bör stå klart efter att Moskva meddelat att det lämnar avtalet om utskeppning av ukrainska jordbruksprodukter från Ukrainas hamnar i Svarta havet.
Visst, Ukrainas angrepp på lördagsmorgonen mot den ryska Svartahavsflottan i Sevastopol på Krimhalvön måste ha svidit. Den samtidiga attacken med obemannade vattenfarkoster och drönare, som träffade åtminstone tre fartyg, är den första i sitt slag i krigshistorien. Ukrainarna har åter visat innovation, fantasi och förmåga att slå långt bakom de ryska linjerna.
Det handlar nu inte bara om den faktiska skada som man har orsakat utan även om en psykologisk effekt, med läckta dramatiska filmklipp från attacken som en del av informationspåverkan.
Som av en tillfällighet genomfördes operationen på en lördagsmorgon, liksom bombningen av Krimbron för några veckor sedan, vilket maximerade medieexponeringen. Det skedde dessutom på årsdagen av sprängningen av krigsfartyget Novorossijsk 1955, även det i Sevastopol. Den incidenten kallades av de sovjetiska myndigheterna en olyckshändelse, men mycket tyder på att det var en sabotageaktion av den italienska marinen. Fartyget tillhörde ursprungligen Italien och överlämnades till Sovjet efter andra världskriget som krigsbyte.
Rysslands svar under helgen var att anklaga Storbritannien för delaktighet i attacken och hävda att Ukraina använde civila fraktfartyg och jordbrukskorridoren för aktionens genomförande. Några bevis har man inte presenterat men påståendet var argument nog för att, förutom att i vanlig ordning missilbomba ukrainsk civilbefolkning, lämna det avtal av utskeppning av ukrainska jordbruksprodukter som Ryssland ingått med FN och Turkiet.
Så vad finns att göra nu? För det första bör väst upprepa att Ukraina är utsatt för aggression och har all rätt att slå mot vilka ryska militära mål det vill. Ett av fartygen som träffades, fregatten Admiral Makarov, är för övrigt beväpnad med missiler av det slag som har avfyrats mot ukrainska städer.
För det andra bör Ukrainas allierade göra klart att de sanktioner som Ryssland har fått lättade i och med hamnavtalet omedelbart kommer att återaktiveras. Det gäller restriktioner för ryska finansiella institutioner som sköter betalningar för exporten av ryska jordbruksvaror och gödningsmedel.
För det tredje måste USA och Europa trappa upp det stöd till Ukraina som trycker tillbaka den ryska krigsmakten. Vintern kommer att vara utmanande för båda sidorna. Utländskt stöd i form av utrustning bör inte bara hjälpa Ukrainas försvarare att ta sig genom mörkret, kylan och leran, utan ge dem fördelar gentemot ryssarna.
De ukrainska styrkorna har redan trängt bort de ryska fartygen från det ukrainskkontrollerade kustområdet. När Ukraina återtar kontrollen över Krim, och Ryssland förlorar sin flottbas i Sevastopol, kommer hotet mot de ukrainska hamnarna att hävas helt.
I grunden är detta mycket enkelt. Det finns inga andra vägar till en hållbar fred, däribland till stabil livsmedelsexport från Ukrainas hamnar, än en ukrainsk krigsseger.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.