Det är inte svårt att förstå varför Liberalernas vägval i regeringsfrågan har varit kontroversiellt. Att partiet till sist landade i att man skulle bryta med Socialdemokraterna och i stället samarbeta högerut grundade sig framförallt i en övertygelse om att det skulle innebära en bättre politisk utdelning.
Vid regeringsförklaringen deklarerade partiledaren Johan Pehrson (L) att den nya regeringen skulle bedriva en “liberal borgerlig politik”. En beskrivning som redan hade motsagts genom presentationen Tidöavtalet bara några dagar tidigare.
De små glimtar av liberal politik som avtalet trots allt innehåller, exempelvis sänkt skatt på investeringssparkonton, har skjutits på framtiden. Det känns tveksamt om den reformen över huvud taget kommer bli av. Jag kan inte låta bli att fundera på hur tankarna går i Liberalernas partiledning. Vad är poängen med en liberal borgerlig regering om den inte bedriver liberal politik? Vilka politiska vinster ser man att man har gjort i det här samarbetet som inte hade varit möjligt i ett samarbete med Socialdemokraterna?
Efter att själv vid ett flertal tillfällen ifrågasatt januariavtalet från liberal synpunkt får jag medge att det både kan synas bortskämt och självmotsägande att nu kritisera alternativet. Gräset är alltid grönare, och så vidare. Januariavtalet och L och C:s samarbete till vänster var ingen framgångssaga – särskilt när man beaktar att så många reformer förblev skrivbordsprodukter. Det råder därtill inte brist på vittnesmål om betydande samarbetssvårigheter på Regeringskansliet till följd av Socialdemokraternas maktfullkomlighet.
Kanske är jag bara nostalgisk. Som gammal ungdomsförbundare – jag engagerade mig politiskt under hösten 2013 – har allianssamarbetet varit ett slags utgångspunkt som alla senare samarbeten jämförs med. Det bäddar såklart för besvikelse. Verkligheten har sprungit förbi de förutsättningar som en gång gjorde allianssamarbetet möjligt. “Tiden är en avundsjuk tyrann”, som rockbandet Kents sångare Joakim Berg sjunger i sitt singelalbum från i våras. Då var Sverigedemokraterna ett parti i periferin, i dag är det riksdagens näst största, och i praktiken det regeringsbärande partiet. Klart att politiken ser ut därefter.
Mandatet den nuvarande regeringen valdes på bestod heller aldrig av frihetsreformer och liberal politik. Svårligen kan man ens beskriva regeringens ideologiska grund som konservativ. Den anda som genomsyrar Tidöavtalet är knappast respekt för bestående institutioner och en vilja att skynda långsamt. Lite hårdraget ligger det snarare närmast till hands att beskriva den ideologiska grunden som reaktionär. Rättsstatliga värden ska accepteras – men bara på miniminivåer. Brottsbekämpning, kontroll, säkerhet och en stark ordningsmakt ses kompromisslöst som överordnat precis allt annat.
Att bli politiskt deprimerad som liberal ligger nära till hands. För allvarligt talat: Vad är poängen med en “liberal borgerlig regering” som inte bedriver liberal politik?
Pontus Almquist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån