Ukraina är en del av den europeiska familjen, och den europeiska familjen kommer att hjälpa er att vinna det här kriget." Det sade statsminister Magdalena Andersson (S) i måndags under pressträffen med Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba.
Yttrandet är befriande i sin principfasthet. Samtidigt skaver det mot verkligheten. Det gångna halvåret har inte bara varit en tid av solidaritet med Ukraina utan även av mycket obeslutsamhet och kraftlöshet.
Det krävdes amerikansk ledning för att få de rikaste och mäktigaste medlemmarna av den europeiska familjen att leverera tunga vapen till ukrainska armén. Än i dag skyfflar Europa mycket mer pengar in i Rysslands krigskassa med sina köp av olja och gas än vad det bistår med till Ukrainas försvar.
Sverige tillhör de europeiska länder som behöver skämmas mindre än andra. Vårt land står inte i vägen för hårdare energisanktioner mot Ryssland, och de pansarbrytande vapen som Sverige levererade tidigt har varit till mycket stor nytta för Ukraina på slagfältet.
Det hjälppaket som regeringen meddelade i måndags lovar också en del. Det handlar om en miljard kronor uppdelat på hälften militärt och hälften annat stöd. Vad den militära delen består av har inte offentliggjorts än men det går att göra kvalificerade gissningar.
Regeringen säger att hjälpen motsvarar Ukrainas förfrågningar, och utrikesminister Kuleba berättade på pressträffen, stående bredvid Andersson, vad Ukraina vill ha från Sverige. Det handlar främst om det självgående artillerisystemet Archer och luftvärnsroboten RBS 70. Mycket talar därför för att Sverige levererar något av dessa eller båda.
Betydelsen av den andra delen, det civila stödet, bör inte heller underskattas. Sådant bistånd är viktigt för Ukrainas möjligheter att utstå krigets umbäranden och därmed ha den uthållighet som krävs för att vinna. Den svenska halvmiljarden ska gå bland annat till att hantera och återanvända förstörd infrastruktur.
Sverige lovar även att ombesörja avgången av ett fartyg med 30 000 ton vete från Ukraina. Även det är viktigt, men man bör samtidigt vara på det klara med att det är en droppe i havet. Statsfinansierade havstransporter här och där fyller det vakuum som lämnats av de kommersiella rederier som inte är villiga att arbeta i ett krigsområde.
Denna transportkris löses dock inte förrän de stora aktörerna återvänder och transportvolymerna återgår till vad de var innan Ryssland saboterade dem. Det sker först när Ukraina får full kontroll över sitt kustområde.
Här har den ukrainska armén haft vissa framgångar. De ryska krigsfartygen har tvingats allt längre bort från Ukrainas kust. Men också här behöver den ukrainska militären betydligt mer stöd i form av vapen och utbildning till havs och i luften.
De långsiktiga leveranserna av försvarsmateriel till Ukraina måste fokusera mer på vad krigföringen kräver än på vad vi kan undvara. Det betyder att inte bara rensa i våra lager utan även producera och beställa nya vapen, ammunition och annan utrustning – specifikt för de ukrainska behoven.
Den sammantagna västerländska försvarsindustrin överträffar den ryska mångfalt i kapacitet. Vi måste bara använda den.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.