I fredags packade världen ihop väskorna efter nästan två veckors förhandlingar om klimatåtgärder i Sharm el-Sheikh i Egypten. Resultatet kom att bli ungefär vad man hade kunnat räkna med – myrsteg i rätt riktning. "Men vi hade förstås velat se att ännu mer fokus läggs på att arbetet med att minska utsläppen. För det är det som kommer göra att vi inte behöver ägna så mycket energi, kraft och pengar till att hantera skador och förluster," som Sveriges chefsförhandlare under konferensen, Mattias Frumerie, beskrev saken i SVT:s Morgonstudion (21/11).
En av ljuspunkterna på mötet är att världens länder till sist har enats om ett system för klimatskadestånd, där världens stora utsläppare ska betala in pengar till en fond, som ersätter de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Sverige var initialt skeptiskt till den nya fonden och hade helst velat se att befintlig infrastruktur för klimatbistånd hade utvecklats, men gav till sist med sig.
Det har beskrivits som att i princip alla länder åkte från mötet smått missnöjda över de beslut som har tagits. Å ena sidan de som tyckte att de gick med på alldeles för stora eftergifter och å andra sidan de som inte tyckte överenskommelserna gick långt nog. Men kanske är just det karakteristiskt för en framgångsrik kompromiss – att det inte finns några tydliga vinnare och att alla lämnas lite småsura i stället för att det uppstår missunnsamhet från en klart förlorande part.
Att inställningen till klimatet och vilka åtgärder som bör vidtas är en utpräglad generationsfråga tycks bli mer och mer uppenbart för varje år som går – och det är fullt förståeligt. Är man 60-70 år gammal har man egentligen inte så mycket att oroa sig för. De värsta konsekvenserna av den globala uppvärmningen kommer ju inte synas under återstoden av det liv man har kvar, och det är rent sagt rationellt från egennyttig synpunkt att tycka att nödvändiga omställningsåtgärder ska skjutas på framtiden. Annorlunda förhåller det sig förstås för den som föds i dag, vars framtid praktiskt taget är avhängig av vad som görs här och nu.
Trots att generationsklyftan i klimatfrågan kan generera konflikt finns det också skäl för tillförsikt: Man kan anta att klimatarbetet kommer intensifieras exponentiellt i takt med att den nya generationen tar över på beslutande positioner. Frågan är bara hur snabbt det går, och vilket pris vi kommer behöva betala för tidigare generationers senfärdighet. Att priset kommer bli högt är redan ett faktum, frågan är bara exakt hur högt.
Pontus Almquist är fristående liberal skribent