Min närmaste restaurang i Charkiv håller stängt på nyårsdagen, den längre bort likaså. Trafiken är dagen efter-mässig, i stort frånvarande fram till lunch. Det är som om detta var en vanlig europeisk stad som följer vanlig storhelgsrytm.
Verkligheten är mer komplex. Många ukrainare säger att de har vant sig vid den nya tillvaron, men riktigt så är det inte. Krig är en extrem företeelse som man varken kan eller bör vänja sig vid.
Däremot har ukrainarna anpassat sig. Det måste de för att överleva och hålla ihop mentalt. Mycket handlar om rutiner. Man bunkrar vatten och skaffar sig nya ägodelar, som batteridriven belysning och flera powerbanker för att klara långa strömavbrott. Man ser till att hålla sig naturligt inomhus mellan 23 och 05, vardag som helg, för att inte bryta mot utegångsförbudet. Man hittar egna kompromisser mellan att springa till skyddsrum och göra ingenting under de återkommande flyglarmen.
Flyktingskapet är ett eget kapitel. Så gott som alla ukrainare har antingen själva tvingats iväg eller har någon nära anhörig som flytt. En del anpassar sig genom att finna nya hem, kanske börja etablera sig i nya länder. För andra handlar anpassning om att återvända och gilla läget, acceptera ett liv i osäkerhet.
I Charkiv är återvändandet iögonfallande. Jag har kommit hit med jämna mellanrum sedan juni och ser förändringen i stadsbilden. Den har gått från ödsliga gator i början av sommaren – även påverkat av dåvarande bränslekris – till en allt tätare biltrafik under hösten och nu också något som skulle kunna liknas vid storhelgsyra vid nyåret. Allt fler småbarnsfamiljer syns ute på stan.
Jag besöker en bilhandel och får en glimt av det ukrainska näringslivets omställning till en ny verklighet. Nikolaj Tlustov är föreståndare för en återförsäljare av Range Rover och Jaguar. Lokalen ligger nära Charkivs centrum, utmed en av de större vägarna som leder in till stan norrifrån. Nikolaj berättar att ryssarna tog sig ända hit under storinvasionens första dagar innan de slogs tillbaka.
Det blev spruckna rutor på byggnaden och tvärstopp i affärerna. Men verksamheten har återhämtat sig halvvägs. Av de tidigare 22 anställda är 15 kvar. En del tog bara tillfälligt ledigt för att hjälpa sina familjer ut ur landet eller till säkrare delar av Ukraina.
Verkstaden jobbar på för fullt och betjänar delvis nya kunder, framför allt militärer och civila volontärer vars bilar tar mycket stryk. Det är plåtskador, sönderkörda fjädringar, motorhaverier och allt man kan föreställa sig på vägarna i öst. Ibland kan orsaken till motorkollaps vara så dum som tankning med utspätt bränsle. Och utan ett fungerande fordon får man absolut inget gjort. För många soldater på den militära och humanitära fronten har Nikolaj blivit en av de absolut viktigaste personerna.
Bilförsäljningen är nere på en fjärdedel jämfört med tiden före februari. Men bilar säljs likväl. Och de köps inte bara kontant. Billån är möjliga. ”Ja, så jobbar ukrainska banker”, säger Nikolaj leende.
Så måste det antagligen fungera och det handlar inte bara om naturlig riskvillighet. Varje större affärsbeslut som får de ekonomiska hjulen att snurra är även en patriotisk handling, ett bidrag till Ukrainas uthållighet.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen