Journalisten Diamant Salihus nya bok om gängvåldet, När ingen lyssnar (Mondial), är uppbyggd som en thriller. Poliserna Putte och Vera och deras kolleger har i åratal fört en ojämn kamp mot unga förortskillar som mördat varandra, som med ökad eld- och sprängkraft även börjat utsätta omgivningen för extrem fara. Människoliv betyder ingenting för dem och om de väl grips håller de tyst till varje pris.

Våren 2020 landar plötsligt ett hemligt vapen i polisernas händer. Fransk och belgisk polis har knäckt krypteringen till gängens kommunikation, först till Encrochat, senare också till de kodade Anom- och Sky ECC-telefonerna. Är det sant, undrar de häpna poliserna när de i realtid kan följa knarkleveranser och mordplaner. Sedan svettningar och ångest. Hur ska vi använda det här på bästa sätt? Vilket enormt ansvar!

Poliserna lämnar middagen i hemmet när det drar ihop sig till ett mord. De lever dygnet runt med de tusentals meddelandena. De håller kunskapen inom en snäv krets. De bestämmer sig för att, mot alla polisiära ryggradsreflexer, bortse från jättelika knarkleveranser som kommer att kosta liv i missbrukarledet. De går in för två saker: att förhindra skjutningar och död och att fånga de stora fiskarna som styr verksamheten, kanske från Spanien eller Turkiet.

Är det sant, undrar de gängkriminella, när de gång på gång ser polisen ligga steget före. Hur bär de sig åt?!

Till skillnad från en Guillou- eller GW Persson-bok slutar inte När ingen lyssnar med ett bokslut från en eftertänksam kommissarie, inte heller med tryggare gator och torg när gängen slagits i spillror.

”Kokainrutterna från Sydamerika till Europa har inte påverkats nämnvärt”, säger den franske åklagaren ”Alexandre” lakoniskt till Salihu när han summerar insatserna. Vinterns våldsvåg ibland annat Stockholm visar också tydligt att förrådet av tonåringar beredda att utföra mord och sprängningar verkar vara outtömligt. Att 400 personer dömts till totalt 1 500 år i fängelse enbart i Sverige, enbart i Encrochatmålen, verkar bara ha skrapat på ytan.

Nästa år, 2024, väntar också den första vågen av frigivningar då de dömda får möta sina efterträdare på gatan. Det finns tyvärr få skäl att tro på en lugnare gatumiljö i Sverige kommande år.

En slutsats från boken kan vara att hårdare straff inte hjälper, att allt krut måste läggas på det förebyggande arbetet, på att genom en bra skola och sociala insatser förhindra nyrekryteringen till gängen.

Det stämmer också att skolan, jobben och integrationen bär på nyckeln till ett bättre och mer sammanhållet land. Men om man tror att det räcker med det bör man exempelvis läsa avsnittet om avrättningen av småbarnsmamman Karolin Hakim i Malmö. Attentatsmannen, som var ute efter hennes sambo, ”ville inte lämna efter sig ett vittne”. Bebisen föll i gatan och Hakim sköts i huvudet.

Det finns många liknande exempel i boken, där plats och sällskap blir helt underordnat. Salihu beskriver också mordet på Delta Gym i Stockholm där 54-årige trebarnspappan Fredrik mördades när han försökte ingripa. Den 16-årige skytten, som fyllt 17, fritogs härom veckan när han med obeväpnade vakter, utrustad med telefon, var på väg från sitt Sis-hem till ”tandläkaren”.

En hel del lagar har skärpts, men Sverige kan ändå inte förknippas med hårda tag mot tonåriga kontraktsmördare. Offren behöver upprättelse. Särskilt de som bor i utsatta områden behöver se att samhället reagerar, att den som bedrivit terror mot omgivningen inte studsar tillbaka och fortsätter som förut. Titeln ”När ingen lyssnar” kan lika gärna syfta på dem, offren för skjutterrorn.

Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där