Klotter på Universitetshuset. Vandaliseringen kommer kosta Uppsala universitet miljoner kronor.
Inget ont om Israels Eurovisionbidrag, men jag undrar om Eden Golan ändå inte fick en hel del sympatiröster i årets tävling. Att säkerhetsarrangemanget var enormt både runt henne och i Malmö var trist nog. Men att det dessutom buades märkbart i publiken när den unga sångerskan stod på scen väckte troligtvis sympatier för henne, och irritation mot dem som buade. Så gör man bara inte.
På liknande sätt har anti-Israel-aktivister i universitetsmiljöer skjutit sig själva i foten denna vår. I förra veckan klottrades Carolina Rediviva, Universitetshuset och Segerstedthuset ned med röda handavtryck och uttryck som "FOLKMORD", "Mördare" och "UU supports genocide".
Nyligen stormade ett tiotal aktivister i Lund in på ett möte med kommunstyrelsens arbetsutskott och studentföreträdare. Illa är också att Anders Persson, Mellanösternexpert vid Linnéuniversitetet i Växjö, fick sitt arbetsrum vandaliserat. På kontorsdörren kunde han läsa ”Blod på dina händer”, ”Guilty!” och ”Vem betalar dig?”. Även barnkläder, nedstänkta i rött, hade hängts upp. Trots att Persson var den som fått sin arbetsplats vandaliserad ställde SVT frågan "Vad har ni för kommentar till att ni anklagas för propaganda?" (27/5). Johanna Jormfeldt, universitetslektor vid Linnéuniversitetet, svarade på det att "Anders informerar ju om den här konflikten och vad som ligger bakom men har ju inte själv någon anledning att ta ställning".
Även om Anders Persson skulle ha varit på Israels sida i pågående konflikt ska han ändå inte få sitt arbetsrum vandaliserat. När representanter för universitet ska "försvara" sina akademiker med att de inte alls är för Israel sänder det en besynnerlig signal. Är det endast okej att vara emot Israel?
Det är inte så att det saknas akademiker som kritiserar Israel. Häromdagen rapporterade P4 Uppland att "över 200 forskare" skulle ha undertecknat ett öppet protestbrev till Uppsala universitet för att ge stöd till de pro-palestinska protesterna på campus (29/5). Undertecknarna visade sig vara en spretig grupp, och inte bara bestå av forskare. Bland de få professorer som skrivit under hittar man, föga förvånande, Mattias Gardell och Irene Molina med koppling till Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, som i debattinlägg argumenterat för just bojkott mot israeliska universitet.
Det stora magplasket stod 50 akademiker från Lund för, när de försvarade Palestinaaktivister som genom att störa fick en tillställning med statsminister Ulf Kristersson avbruten. Dessa akademiker såg ”en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati”. Men som Bo Rothstein har konstaterat handlade det snarare om att "förstöra ett möte, att hindra ett ordnat meningsutbyte, att i organiserad form avbryta den som talar" (Fokus, 20/5).
Det är skillnad på att demonstrera och framföra sina åsikter, och på att sabotera för andra så fort man inte får igenom sina krav.
Dessutom: Vad tror de aktivister som förstör att det ska få för effekt?
Utbildningsminister Mats Persson (L) nämner i ett inlägg att protesterna som riktas mot lärosätena inte kommer att leda till att några avtal bryts (Aftonbladet, 30/5). Det är nämligen "regeringen som styr och formar utrikespolitiken – inte Sveriges rektorer". Demonstranternas krav bör "således riktas mot mig och övriga regeringen", skriver Persson.
En början är alltså att rikta politiska krav till, just det, politiken. Och för det andra: Sabotage, burop, hotfulla påtryckningar och övertramp övertygar inte en enda människa, även om man har rätt i sak. Det skapar bara irritation.
Sakine Madon är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där