Sverige börjar svalna efter de senaste veckornas värmebölja. Många såg nog högsommarvärmen som efterlängtad. En första föraning av en semester i antågande där sol och bad står högst upp på dagordningen.
Här i Strasbourg, där jag just nu befinner mig för terminens sista omröstningar, har sommaren inletts ännu varmare. Allra varmast var det helgen före midsommar. I Frankrike mätte över 200 mätstationer nya temperaturrekord för juni, och 18 stationer noterade till och med den högsta temperaturen som uppmätts oavsett månad.
Som varmast var det 43,4 grader. Normalt brukar det runt midsommar vara omkring 25 eller möjligen 30 grader. Men vad som i år kan bli en av de varmaste somrar som har uppmätts i Europa riskerar även att bli den kallaste sommaren under överskådlig framtid, hundratals år framåt.
Det vet vi inte. Men vad som står klart är att vi behöver vänja oss.
När klimatforskarna under sent 90-tal började prata om behovet av klimatanpassning var jag först skeptisk. Skulle vi anpassa våra samhällen efter en klimatkris jag trodde att vi kunde undvika?
Jag såg det som ett nederlag, att vi gett upp. Nu är det tyvärr annorlunda.
Värmeböljor kommer bara att bli vanligare och värre. Somrarna kommer att bli torrare, vintrarna blötare. När det väl regnar kommer översvämningar att bli det nya normala, och stormar och naturkatastrofer riskerar att slå hårt mot våra samhällen.
Det är uppenbart att vi måste erkänna nederlaget och påbörja klimatanpassningen omedelbart. På EU-nivå presenterades för ett år sedan en klimatanpassningsstrategi. Ambitionen är att rusta EU för klimatförändringarna. Men tyvärr saknas bindande mål och tvingande formuleringar, vilket tyvärr bara gör strategin till ytterligare en pappersprodukt – visserligen med goda intentioner.
Enligt kommissionens strategi kommer omkring 70 miljoner människor från Afrika söder om Sahara att tvingas på flykt inom de kommande 30 åren på grund av klimatförändringarna. Konsekvenserna av klimatförändringarna förväntas dessutom drabba kvinnor hårdare än män.
Trots dessa prognoser brister kommissionen i att framföra ny politik kring hur man ska arbeta med detta framöver; man lyfter endast historiska eller pågående satsningar. Det duger inte!
EU och dess medlemsländer gör i dag alldeles för lite för att anpassa våra samhällen mot nuvarande och kommande extremväder. Men det finns lösningar, och vi hittar dem i naturen.
Träd i städer som kan ta hand om stora regnmängder och som ger skugga under värmeböljor, i stället för dyr luftkonditionering. Vegetation i kustområden i stället för artificiella skyddsbarriärer. Hållbart förvaltad skog som blir motståndskraftig, i stället för ensidigt fokus på brandförsvar. Det vi behöver nu är satsningar som gynnar klimatet och den biologiska mångfalden – och rustar våra samhällen.
Och vi måste börja nu. Ju längre vi väntar, desto dyrare kommer anpassningen att bli. Och parallellt med anpassningen till extremare väder krävs vass klimatpolitik.
För vi måste både begränsa klimatförändringarna och ställa om våra samhällen för att hantera dess konsekvenser. Samtidigt.
Pär Holmgren, tidigare officer och meteorolog, är ledamot (MP) i EU-parlamentet