I mitten av 1970-talet går en sydkoreansk pojke vilse på väg till sin pappas fabrik. Han blir omhändertagen av polis och sedermera adopterad till Sverige. Innan hans pappa får besked om vad som hänt pojken har 15 månader gått.

Det är ett av flera hjärtskärande fall som förekommer i Dagens Nyheters granskning av internationella adoptioner till Sverige. Ödet verkar dessutom vara långt ifrån unikt. I en av DN-artiklarna (26/3) framgår att den dåvarande direktören för adoptionsbyrån i Sydkorea erkänt att 50-60 barn per år registrerats som övergivna, trots att de bara gått vilse. I ett flertal länder, däribland Chile, där det pågår en brottsutredning om fallen, har barn stulits för att adopteras bort. 

 

Lögnerna och brotten tycks ha varit både stora och många. Men mest förvånande är kanske att varningslampor lyst under många år, till synes utan att det fått några konsekvenser. I den senaste DN-artikeln (19/4) framkommer att Göran Perssons regering 1997 fick rapporter om missförhållanden inom de internationella adoptionerna. Efter att Sverige ratificerat Haag-konventionen samma år hade man gett Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) i uppdrag att kartlägga hur adoptionerna till Sverige sköttes.

I den rapporten beskrivs barnhandel och kidnappningar kopplade till adoptioner från Colombia, det land som Sverige adopterat flest barn från under de föregående decennierna. NIA varnar också för att barnhandel förekommit i Guatemala och för problem i Chile. Men inga beslut togs om att utreda uppgifterna.

Maj-Inger Klingvall (S) var ansvarig minister, och säger till DN att regeringens fokus var på lagstiftningssidan: "Åtgärden var att ratificera Haagkonventionen och se till att den blev implementerad. Det var det viktigaste då, att lägga fast det regelverket."

Men vad ska man med regelverk till om de inte har någon bäring på verksamheten? Ratificeringen av Haag-konventionen var just det som ledde till att de misstänkta brotten och oegentligheterna uppdagades. Ändå verkar regeringen ha ansett att själva lagstiftningen skulle räcka.

Myndigheterna har uppenbarligen också brustit. NIA gav 1992 tillstånd till två svenska adoptionsföreningar verksamma i Rumänien, trots att myndigheten inte själv besökt landet. När man väl gjorde det fick man rapporter om illegala adoptioner.

Nu finns inte utrymme för fler misstag. 60 000 barn har kommit till Sverige genom internationella adoptioner genom åren. För deras skull måste både händelserna och statens ansvar helt och hållet dras fram i ljuset. 

Joakim Broman är fristående liberal skribent.