Straff eller vård? Det är frågan som väcktes i onsdags.
Då meddelade regeringen att den vill se en skärpt och reformerad straffrätt. Därför tillsätts nu en utredning på temat, som ska redovisas om två år. Det handlar om att fler ska dömas till längre fängelsestraff. Den så kallade "mängdrabatten", som den slängigt kallas, föreslås skrotas. Sexualbrott ska straffas hårdare. Mycket kontroversiellt är det att brottslighet som är gängrelaterad ska straffas dubbelt så hårt – regeringen ska gå i så kallad "dansk" riktning.
Beskedet var väntat. Det mesta har adresserats tidigare i det avtal som slöts på Tidö slott mellan regeringspartierna KD, L, M och baksätesförarpartiet SD.
En del straffskärpningar kan vara motiverade. Och de olika överväganden som utredaren (och riksåklagaren) Petra Lundh ska göra kan bli mycket intressanta. Inte minst en genomgång av dagens straffreducering vid flerfaldig brottslighet (mängdrabatten) kan vara ett nyttigt kunskapstillskott i debatten. Brottslingar som återkommande stör och förstör, inte minst i gängsituationer, med små utsikter om bättring, kan behöva låsas in en tid. Samtidigt låser direktiven utredaren till att föreslå politikernas önskemål, oavsett om forskning och erfarenhet skulle tala emot det.
Utredaren Petra Lundh är ingen av de straffhetsare som regeringen hade kunnat tillsätta. Hon har tidigare förtjänstfullt utrett förslaget att skrota straffreduceringen för unga brottslingar (2018). Direktiv förband henne också då till att föreslå det politikerna begärde. Men hennes utredning var eftertänksam och pekade ut en mängd problem med en sådan förändring. Hennes insatser även i denna fråga kan bli värdefulla.
Men inramningen av straffrättsutredningen är tveksam. Justitieminister Gunnar Strömmer (M), med regering och SD, gör klart att det handlar om ett skifte i rättspolitiken. Tanken är att gå från förövarfokuserat till brottsoffercentrerat. Utsatta personer ska få "upprättelse" heter det. Eller som det också kan kallas med mindre fina ord: Hämnd! För det är vad som göms bakom ordet "upprättelse". Domstolar ska alltså utdöma hämnddomar, om regeringen får sätta ramarna.
Det är mänskligt att önska sin förövare olycka och lidande. I alla fall i viss utsträckning. Och i inlåsning inbäddas givetvis tankar om att förövaren ska straffas. Frihetsberövning är ju inte något bekvämt. Det är dock vanskligt om folks behov av upprättelse ska sätta premisserna för domen.
Dagens regelverk utformades under 1960- och -80-talen och har sedan dess handlat mer om vård än straff. Den som låses in, eller döms till andra straff, ska alltså förberedas för ett hederligt liv utanför fängelsemurarna. Det har på senare år blivit något viktigare att domen ska reflektera brottets allvar, men kvar finns vårdidéerna. Ska regeringen gå mycket längre på detta vedergällningsspår får den snart byta namn på Kriminalvården till Straffverket. För om regeringen fasar ut rehabiliteringsinsatserna är det vad som blir kvar.
Dessutom finns det målkonflikter regeringen knappast vill erkänna. Fler och längre inlåsningar behöver inte nödvändigtvis slå ut den organiserad brottsligheten och dess våldsamheter. Kortsiktigt kan fängslande av vissa gängbrottslingar sätta igång revirkonflikter av mycket blodig sort. Vi har sett en del av detta redan. Men viktigare: Får man inte stopp på den grogrund vilken gängen rekryterar unga killar från kommer leden fyllas på underifrån. Då kan man inte snåla på skola eller ungdomsvård.
Längre strafftid bör inte heller träffa de många tillfälliga brottslingarna. Dräms de till för hårt kan de snarare ledas in i ett liv av fortsatt kriminalitet. Långa fängelsevistelser kan stärka deras självbild som brottslingar. Och om rehabilitering helt slängs ut genom fönstret ökar risken för att många efter fängelsevistelsen återgår till brottslighet istället för att söka sig till ärligare livsföring. Det förlorar samhället mycket på.
Ser regeringen inte upp kan straffhetsandet innebära att fängelserna blir platser för fostran in i organiserad kriminalitet. Det ligger i farans riktning att det skulle försvåra regeringens ambition att "knäcka gängen". Effektiv rätts- och kriminalpolitik heter inte alltid batong och galler.
Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på Katrineholms-Kuriren, texten har också publicerats där
