Helgens lokalval i Hongkong dominerades av demonstrationer, internationellt pressuppbåd och allmän oro inför valresultatet. Valdeltagandet sköt upp till rekordnivåer på dryga 71 procent jämfört med förra valets knappa 47 procent. 

Devisen om att val avgörs av de som dyker upp och röstar passar väl in i sammanhanget. Hongkongborna röstade med stor majoritet emot de Pekingvänliga partierna. 17 av 18 distrikt vanns av de prodemokratiska partierna, samtidigt som mer än 80 procent av platserna tilldelades de prodemokratiska kandidaterna (Washington Post, 25/11). Det höga valdeltagandet såväl som röstutfallet är ett kvitto på att de senaste månadernas demonstrationer har väckt regionens frihetstörst.

Valets utfall stärker demokratikämparnas positioner, även om röstningen var om regionens ”District Councils” som i praktiken är de lägsta politiska församlingarna i Hongkong. Trots att valet egentligen handlade om de mer rådgivande, lokala ”nämnderna” symboliserade det en folkomröstning om Hongkongs framtid (NY Times, 24/11). Resultatet sätter framför allt press på Hongkongs högsta ledare Carrie Lam som sagt att ”regeringen kommer definitivt att lyssna ödmjukt på folkopinionen”. Det kommer bli svårt för henne att vinna politisk legitimitet om hon inte nu rättar sig efter folkets vilja i fråga om Fastlandkinas illegitima inflytande.

Uppsvinget för självbestämmande och demokrati kommer troligen inte utan ett antagonistiskt pris från Peking. Hongkongs öde är av lika stort intresse för demokratikämparna som för den kinesiska regimen. Om medborgarna får bestämma ska regionens självbestämmande garanteras och försvaras, men demokratiska beslut brukar stå lågt i kurs i Peking. Fastlandkinas utrikesminister Wang Yi kommenterade valresultatet i kyligt ordalag: ”Alla försök att förstöra Hongkong, eller till och med skada dess välmående och stabilitet, kommer att misslyckas.” (DN, 25/11).

I augusti åberopade den brittiska regeringen en oberoende utredning om protesterna i den tidigare kolonin. Det fick den kinesiska utrikesministern att se rött. Peking anklagade britterna för att med kolonialistiskt manér lägga sig i kinesisk inrikespolitik (Reuters, 10/8). Det som den kinesiska regimen emellertid – medvetet – bortser från är Hongkongs semi-autonoma ställning.

Hongkong är en särskild administrativ region, vilket innebär att de har lagen på sin sida att slippa kinesiska påtryckningsförsök. Det hindrar dock inte Peking från att tänja på gränserna. 

Helgens demokrativinst är knappast det sista vi ser av konflikten mellan Hongkong och Peking. Om Hongkong vann det första slaget kommer den kinesiska regimen göra allt i sin makt för att vinna kriget. Omvärldens blickar är riktade mot halvön, men de demokratiska krafter som vill bör göra mer. 

Här har inte minst Storbritannien ett ansvar. Fram till 2047 ska Kina vidhålla sin del av avtalet: ”Ett land, två system”. Den senaste tidens kinesiska agerande har visat på motsatsen.

Linnea Hylén är fristående skribent.