”Vad ni än gör, tappa inte mitten.”
Det sa Miklós Hajnal, parlamentariker från det liberala oppositionspartiet Momentum i Ungern vid ett rundabordssamtal hos tankesmedjan Fores. Vi hade bett honom prata om hur autokratiseringen av Ungern gått till, vilka lärdomar de dragit och vilka råd de vill ge oss sett till utvecklingen i Sverige.
Han beskrev hur regeringspartiet Fidesz har sett till att omdefiniera den politiska kartan, så att de blev centrum i politiken som alla andra måste förhålla sig till. De riktiga mittenpartierna blev irrelevanta. Tillsammans men den institutionaliserade maktkoncentrationen för regeringspartiet har det gjort Fidesz svåråtkomliga. Hajnal önskade att den ungerska mitten hade insett detta och samlat sig tidigare.
Det för tankarna till det vi är med om i Sverige.
Vid valet 2022 led de liberala värderingarna de största förlusterna. Samtliga forna Allianspartier backade. Regeringen kunde tillträda enbart tack vare Sverigedemokraternas valframgångar.
De senaste opinionsmätningarna visar fortsatt svagt stöd för de borgerliga partierna. Alla mittenpartier är under eller närmar sig fyra procent-spärren.
För länge har fokus legat på att man ska ta makten till varje pris och vem som ska samarbeta med vem, i stället för att presentera idéer och reformer som kan vinna väljarnas förtroende. Mandatmatematiken har överordnats det politiska reformhantverket. Inte konstigt att väljarkåren inte ser hur de liberala, borgerliga partierna kan lösa samhällsproblemen.
Det mest förödande har varit att mittenpartierna har accepterat narrativet att vi har ett binärt politiskt landskap där de måste välja sida. 2022 blev en presidentvalsliknande valrörelse – trots att vi har åtta riksdagspartier. Surrar man fast sig vid masten före valet, blir förhandlingskapitalet obefintligt. Därmed förlorade de liberala partierna vågmästarrollen och relevansen i svensk politik.
Detta har gynnat SD, som har intagit rollen som vågmästare. Den som alla andra måste förhålla sig till. Det borde inte förvåna någon. Det har varit en del av planen hela tiden, för att sedan kunna bli Sveriges största parti.
När den breda mitten tunnas ut återstår bara ytterkanterna.
Om den liberala mitten ska kunna överleva behöver ett nytt politiskt landskap tecknas. I den måste mitten samarbeta och hitta en egen agenda. Vi får inte acceptera den binära, polariserande politiken, där ytterkanterna är de som sätter agendan. I stället behövs ett samlat mittenalternativ som erbjuder reformer för ett liberalt samhällskontrakt, för ett tryggt och rikt samhälle där människor litar på varandra. En öppen, värdebaserad och lösningsinriktad liberalism som frigör människor.
Det kräver självförtroende. Men framför allt hårt reformarbete.
Ulrica Schenström är vd för tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i centerpartistiska SN och har publicerats också där
