I dag är vargarna inte vanliga, men betydligt fler. Sannolikheten för ny utrotning är mycket låg även om jakt medges.
Det finns i dag enstaka vargrevir på platser där konflikterna med landsbygdens näringar blir betydligt svårare än tidigare. Så är det med vargarna i östra Sörmland, som etablerat ett revir bortom Mariefred och Åker, i trakterna kring Gnesta – främst på östra sidan om länsgränsen.
Skogarna där är inte så små om man jämför med slättbygderna i Mälardalen. Men skillnaden är stor jämfört med de tidigare vargreviren i de vidsträckta, delvis ödsliga skogsmarkerna i västra Svealand. Bygderna mellan Åker, Gnesta, Järna och Hölö är ett delvis mycket bebyggt och bebott jordbrukslandskap, där det på en del ställen också finns mycket boskap, däribland får.
Strax öster om Gnesta finns ett jordbruksföretag som är mycket sårbart, med ett mycket stort antal får på en stor, svårskyddad areal. Det företaget har utsatts för upprepade vargangrepp, förlorat många djur och kommit i ett läge där verksamhetens existens kan stå på spel.
När sådant händer är länsstyrelser ansvariga myndigheter. Både det drabbade företaget och kärnan i vargreviret finns alldeles på insidan av Stockholms län. Den länsstyrelse som är mest ansvarig är också den mest storstadsdominerade, mest landsbygdsfrämmade av alla landets länsstyrelser.
Så som vargangreppen utvecklats och så som Länsstyrelsen i Stockholm hittills agerat har det knappast funnits utrymme för länsstyrelsen i Sörmland att på egen hand ta i ärendet.
När man på länsstyrelsen i Stockholm till sist inte kunde undvika ett beslut om skyddsjakt ställdes det upp villkor som inte kan ha förbättrat jordbruksnäringens förtroende för myndigheten. Jakten inskränktes till enbart vak- och smygjakt på högst en varg, inom en mycket begränsad del av reviret, bara en del av det drabbade fårföretagets marker.Jakten kunde då bara bli ineffektiv, särskilt som vargskyddande aktivister under de de tillåtna jaktdagarna sprang omkring i skogarna just i det lilla jaktområdet för att få vargarna att just då vara någon annan stans.
Det visar sig väl med tiden vad vargflocken gör härnäst, och hur de båda länsstyrelserna då agerar. Men när det uppfattas som att länsstyrelse och aktivister gemensamt hindrat markägarna att skydda sina djur och sitt företag så är detta argument bestickande – och det är inte nyttigt för förtroendet.
Detta behöver länsstyrelserna ta till sig. Det är bred enighet om att rennäringen ska slippa varg. Men med företag med många får är läget i viss mån likartat. Helt småskalig fårhållning, av hobby- eller binäringsformat, är lätt att skydda med stängsel. De som satsar mer och håller odlingslandskapet öppet med många får ska inte vara rätts- och skyddslösa.
Inte heller är det till fördel för förståelsen mellan landsbygd och storstad om man i storstaden tar lätt på att vargar blir närgångna inne i små samhällen i vargrevirets kanter.
Rovdjursvänner bör inse att det finns frågor där kompromiss och ömsesidig anpassning är möjliga och lämpliga, och de bör välja sina strider bättre än att sabotera skyddsjakt.
Länsstyrelserna bör också komma ihåg att det som låter bra på Kungsholmen i Stockholm kan uppfattas på ett helt annat sätt ett antal mil ut på den sörmländska landsbygden.