Socialdemokraterna stämplar stadsdelar som Årby som ett problem efter att de själva en gång i tiden fattat beslutet om miljonprogrammet.
Det är en kylig vintermorgon och gryningens ljus bryter fram mot de enorma betongklossarna, miljonprogramshusen. Jag sitter i bilen på E18 och stirrar ut mot vad som en gång var mitt hem, Tensta. Det är fascinerande hur solen kan kasta färg och liv över något så grått som 70-talsmodernismen. Tensta är likt Årby ett miljonprogramsområde som ofta framställs som ett problem – men för mig var det hemma.
Jag minns Kämpingebacken i Tensta från barndomen: Fröken Britt-Marie, min kompis Mehmet och dagiskärleken Nada, även syskonparen Thomas och Petros samt Irini och Athina, vännerna från de grekiska grannfamiljerna.
Vi bodde på fjärde våningen längst en lång loftgång. Som barn kändes huset enormt. Våning fyra var hemma, men de högre våningarna var läskiga, trots att de var identiska. Ofta cyklade jag nerför backen som ledde till tvättstugan på min svartgula cykel, och ibland körde jag in i staketet i backens ände. Jag ägnade inte en tanke åt att jag växte upp i ett utsatt område.
Ironiskt nog var syftet det motsatta. Farmor och farfar kom till Sverige under militärjuntan i Grekland på 1960-talet. De bosatte sig på Bondegatan på Södermalm, i närheten av det som då kallades ”knivsöder”. När miljonprogramshusen stod färdiga i Tensta och Rinkeby var det i deras ögon ett attraktivt alternativ. Det fanns tunnelbana, och fler vänner och bekanta hade planer på att flytta in i samma område. För mina farföräldrar, som båda var analfabeter och hade svårt med språket, var det en lättnad att kunna prata grekiska i vardagen. För dem var det viktigast att barnen kunde gå i skolan och lära sig svenska.
Mina farföräldrar (och föräldrar) var produkter av sin tid, modernister. Allt som var nytt och modernt var bättre. Det klaffade väl med Socialdemokraternas sociala ingenjörskonst och folkhemsambitioner. Politiken skulle ingripa för att modernisera samhället och lösa problem. Resultatet blev som bekant inte särskilt bra. När innerstaden inte förtätades och hyresrätter förblev en bristvara, växte segregationen bland miljonprogrammen. Det visade sig att samhällen inte kan forceras fram utan oavsedda konsekvenser.
I somras presenterade Socialdemokraternas arbetsgrupp med partiets kulturpolitiska talesperson, Lawen Redar, i spetsen ett förslag att riva gamla hyresrätter i utsatta områden och införa inkomstkrav för inflyttning. Inspirationen kommer från den danska ”ghettolagen”, som redan lett till rivningar i Danmark. Nyligen meddelade Magdalena Andersson (S), i en intervju med Expressen, att hon ställer sig bakom förslaget. Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) har tidigare velat genomföra liknande åtgärder i Eskilstuna.
Det är missriktad och feg politik. Förslaget löser inte de verkliga problemen – bristen på hyresrätter och hårda byggregler – utan riktar sig mot en socioekonomiskt svag grupp som redan är utsatt. Jag har svårt att se att Jimmy Jansson skulle vilja riva och bygga högt i Snopptorp i stället för Årby, eller att Magdalena Andersson skulle gå på Södermalmsborna i Stockholm. I dessa områden bor röststarka grupper som politiker ogärna vågar utmana.
Socialdemokraterna skulle aldrig våga föreslå en rivning av bostäder i Snopptorp.
Det var ett misstag att genomföra miljonprogrammet, men det är ett ännu större misstag att riva hela stadsdelar och omplacera familjer och småbarn till andra delar av kommunen på grund av politiska ambitioner. Eller som Jimmy Jansson förespråkar, sparka ut dem från Eskilstuna för gott.
Min familj lämnade Tensta vid millennieskiftet, och det var svårt nog att skiljas från kompisarna. Men vi kunde åtminstone återvända och besöka våra gamla kvarter. När politiker vill riva husen och tvångsflytta människor suddas hela barndomar, minnen och grannskap bort – bara för att någon stämplar det som ett problem.
Georgios Sideras är krönikör på ledarsidan och doktorand i teknik och samhälle på Ratio och SoeTech vid Lunds universitet
