Jimmy Carter blev 100 år. Som president 1977-81 fick han, liksom föregångaren Gerald Ford 1974-77, ansvar då USA strävade med att återupprätta förtroende och övervinna följder av Richard Nixon och Watergateskandalen. Carter var, i stil, moral och personlighet, en motpol till Nixon – och än tydligare, Trumps raka motsats.
Baptisten Carter, ubåtsofficer, sedan jordnötsbonde, hade varit delstatssenator och därefter guvernör i Georgia. I Washington var han en outsider, och hade ibland svårt i kontakterna med sitt eget parti, demokraterna. Men han hade moraliskt kapital med sig, det betydde en hel del efter Vietnamkrig och Nixonår.
Han benådade snabbt dem som deserterat undan Vietnamkriget. Något annat än hur Trump sagt sig vilja benåda dem som stormade kongressen 2021.
Men viktigare: I likhet med senare presidenten Bill Clinton, hörde Carter till den del av det demokratiska partiet i sydstaterna, som brutit med rasåtskillnadspolitiken och segregationen och ställt sig på medborgarrättsrörelsens och rättvisekampens sida.
Som president fick han, likt Joe Biden, kämpa med en inflation vars orsaker fanns i företrädares tid. Den blev ändå blev en belastning, och en huvudorsak till att han efter fyra år förlorade.
Fast det var Carter som utsåg den riksbankschef, Paul Volcker, som hade en välgörande nyckelroll då USA sedan lyckades bryta sig ur inflationsspiralen. Det blev för Carter som för svenska statsministrar på 70- och 80-talen, inflationskrafterna de fick brottas med gjorde att de inte uppnådde så mycket av vad de hade önskat.
Carter var också den som först konfronterades med den iranska ayatollaregimen och även med ny sovjetisk aggressivitet, med hotfull kärnvapenupprustning i Europa och ett kolonialkrig mot Afghanistan. Svaret på ryska upprustningen började under Carter, en politiskt svår process mellan och inom Natoländerna. Carters tid var fylld av kriser, men en stor framgång för honom var det fredsavtal mellan Egypten och Israel som håller än.
Så fick han Ronald Reagan som motkandidat och förlorade, ansågs som misslyckad även i sitt eget parti, men vann respekt och aktning i längden. Han engagerade sig för rader av hälsovårds-, freds- och andra goda ting, inte sällan i lag med republikanen Gerald Ford som han en gång besegrat. De blev vänner och förstod att bygga bro över partigränsen.
I internationella konfliktfrågor mötte Carter efter sin presidenttid många gånger spänningen mellan idealism och realism när en part är någon förtryckarregim, eller andra som inte förhandlar med ärligt uppsåt. Men Carter gjorde mycket gott och ville än mer. Nobels fredspris fick han.
Fast kärnan i allt var hans tro. Han var baptist och tog sin kallelse på allvar, i världspolitik som i det lilla. I många år på äldre dagar fortsatte han som söndagsskollärare i kapellet hemma i Plains.
Den tro Carter höll fast vid står i skärande kontrast till den strömning i vita evangelikala kyrkor som nu, i teologisk utarmning, gett Trump en entusiastisk väljargrupp.