Partiledarnas tal samlar fortfarande tusentals åhörare.
Någon måste städa på en brottsplats där ett mord begåtts. En natt för två år sedan stod jag på Donners plats i Visby och betraktade vattendimman som steg upp från högtryckstvätten i ena hörnet.
Tidigare på dagen hade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, på språng mellan två seminarier attackerats. På kvällen meddelades det att hon inte överlevt.
Bredvid mig hörde jag snyftningarna från människor. De som sörjde en vän, en kollega eller en känsla att en idé gått förlorad.
Vi som stod där insåg redan då att Almedalsveckan inte skulle bli densamma igen.
Två år senare är jag tillbaka i rosornas och ruinernas stad. Redan när jag gick av färjeterminalen märktes skillnaden. Där det tidigare år stått ungdomar som delade ut information och tidningar stod det nu en rad poliser med bistra miner.
Passagerarna påmindes om att säkerhetsläget skärpts. Att det inte bara är ensamma gärningsmän som kan utgöra ett hot. Sverige är enligt terrorhotsbedömningen ett prioriterat mål för terrorattentat.
Med tanke på att Almedalen samlar partiledare, ministrar, generaldirektörer, ordföranden för civilsamhällets organisationer, vd:ar och allehanda experter är det ett särskilt utsatt mål.
Det fattar var och en, höjd hotnivå eller inte. 2015 publicerades en skönlitterär bok på temat. I boken ”Almedalen har fallit” beskrivs hur en grupp tungt beväpnade män tar kontroll över Visby och tar tusentals människor, inklusive statsministern och överbefälhavaren, som gisslan.
Även om alla förstod att hotet fanns tog det lång tid att ta budskapet till sig i praktiken. I Almedalen fortsatte därför sommarveckorna att passera med ytterst få restriktioner.
Arrangörerna höll fast vid tanken att det en vecka ska finnas en plats där människor från hela landet med vitt skilda åsikter och kunskaper kan mötas. Där alla väljer att tala om olika samhällsproblem med öppna sinnen i syfte att försöka hitta lösningar. Där hierarkier som vanligtvis sätter upp hinder suddas ut. Där ordföranden för en liten ideell organisation kunde få en pratstund med en minister, då de möttes på gatan.
Men detta kräver samtidigt att alla ställer upp bakom konceptet. Det har inte alla gjort. Sommaren 2018 gjorde exempelvis medlemmar i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) sitt bästa för att störa.
Bland annat marscherade de in med banderoller under C-ledaren Annie Lööfs tal. Den gången var polisen osynlig. Det var i stället medlemmar i organisationen Kriminellas revansch i samhället (Kris) som agerade genom att ställa sig som en mur mellan NRM och resten av publiken. Det året fick Kris utmärkelsen ”Snällast i Almedalen”.
Det jämnade ut sig det året, även om det var civilsamhället snarare än polisen som bidrog med tryggheten. Tron att Almedalen var undantaget som bekräftade regeln höll i sig.
2022, året efter pandemin var ändå läget annorlunda. Till skillnad från förr var polisen synligare och i vissa fall tungt beväpnad.
Det året hjälpte det inte. En ensam gärningsman slog till och dödade inte bara en människa utan en del av en idé. Att samhället gynnas av öppna samtal och en tillgänglighet till makthavare som är unik i världen.
Redan förra sommaren infördes nya säkerhetsåtgärder. I år skärptes de ytterligare, även om alla evenemang som finns i det officiella programmet fortfarande är gratis och öppna för alla.
Det är inte alla seminarier som lockar lika många åhörare i Almedalen.
Men i år erbjöds alla arrangörer att delta i en digital säkerhetskurs. De fick även tips om hur de kan tänka kring exempelvis inrymning, utrymning, och hur de kan stoppa en gärningsperson.
Arrangörerna uppmanades även att ha värdar som tog emot och hälsade varje deltagare välkommen och såg dem i ögonen. Tanken var att deltagare som väckte någon form av misstanke skulle punktmarkeras.
Blev det så. Nja, inte på alla seminarier.
Men det fanns ändå en känsla av att det inte var som vanligt. De många vägspärrarna, den höga polisnärvaron och de återkommande uppmaningarna att hitta närmaste nödutgång gör att säkerhetshoten ständigt finns i bakhuvudet.
Polisen är ständigt närvarande och spanar efter hot.
Mest påtagligt var att det inte längre var så lätt att få ett samtal med de riktigt tunga makthavarna. Många av dem får inte längre gå omkring ensamma i Visby. De måste eskorteras runt av minst en annan person.
Därmed minskar ytan för de spontana samtalen, insikterna och nya kunskaperna. Det som är magin med Almedalsveckan, som får människor att åka tillbaka år efter år.
Men magin finns ändå kvar även om skimret kring den dämpats. Viljan till samtal, möjligheten att hitta lösningar eller nya kontakter är fortfarande starkare än hoten utifrån.
Så nog finns det framtidshopp om Almedalen ändå. Att samtalen över gränserna ska fortsätta år efter år.