Det har länge behövts ett bättre fokus på det mer långsiktiga i ekonomisk politik. Alltför ofta har mer akut påträngande prischocker, eller obalanser på finansmarknaderna, sugit åt sig det mesta av uppmärksamheten.
Det är fortfarande ett internationellt läge med krig och instabilitet av flera slag, som dessutom kan förvärras. Nya akutlägen kan verkligen inte uteslutas.
Men efter skollov och semestrar, när vi tar nya tag, och när en ny statsbudget ska riksdagsbehandlas, borde blicken ändå lyftas mot längre tidsperspektiv. Det gäller energi- och klimatfrågorna såväl som arbetsmarknad, investeringar och företagandets villkor.
Den tekniska utvecklingen och klimatfrågorna driver tillsammans fram ett ibland dramatiskt förändringstryck. Vi har redan fått se en hel del, på arbetsmarknaden och i näringslivet – för att inte tala om energiförsörjning och kommunikationer.
Men det behövs då också mycket arbetskraft till nya eller mycket förändrade yrken, som kan väntas bli välavlönade. Utbildningen behöver inriktas mer på en arbetsmarknad präglad av stora tekniska och miljömässiga omställningar.
Synen på ekonomin behöver då präglas mindre av att vi ska ta för oss och konsumera här och nu. Däremot växer det i betydelse hur mycket vi sätter av i produktiva investeringar för framtiden.
De vanligaste debatterna och opinionerna om ekonomiska frågor gör då inte mycket nytta. Tvärtom. Ett av tecknen är det nervösa pysslandet med små månadsförändringar i priser och gissandet om i vilken månad det kanske sker någon liten ändring av styrräntan.
Att komma rätt med den långsiktiga utvecklingen – de stora investeringsbehoven i näringsliv och samhällelig infrastruktur – handlar så mycket mer om något helt annat: En stabil tilltro till spelregler för energiförsörjning, tillståndsprocesser och uppbyggnad av kommunikationer.
Kapital saknas inte, och inte heller en svensk och internationell kapitalmarknad. Men det handlar om många tiotals miljarder kronor i investeringar, till exempel i kraftverk – som ska ge avkastning i många årtionden och vara en grund för en långt mer fossilfri ekonomi.
Finns då en bred partipolitisk grund för att strömmen ska få säljas, för att kraftledningarna (och vätgasrören) ska få byggas och för att elmarknaderna inte ska regleras sönder? Om inte blir det lätt ett alltför stort vågspel, för både pensionsfonder och andra långsiktiga investerare.
Till det som borde prioriteras i första hand hör att regeringen och Socialdemokraterna, gärna tillsammans med fler, gemensamt lägger den nödvändiga och bättre grunden av förtroende – för både energipolitik och tillståndsprocesser.
Kraftverk ska förränta sig, och betalas över elräkningarna. Investeringarna i verken ska det gå att låna till.
Kraftledningar och elnätets övriga infrastruktur bör Svenska Kraftnät också kunna låna till, utan att det blir betraktat som en konflikt med budgetpolitiska mål.
Men det finns andra tunga kostnadsökningar. Både militärt och annat försvar handlar om driftsutgifter för personal och materiel. Här finns också byggande och förstärkning av vägar och järnvägar för våra och grannländernas försvarsbehov. För dessa kostnader är det som med försäkringspremien – hur viktig den än är så blir det inte ekonomiskt sunt att ta den på kredit.
Vidare ökar antalet mycket gamla och ofta sjukliga svenskar. Personalbehovet tilltar, framför allt i kommunerna, vilket leder till fortlöpande tillskott från staten, fördelade efter var kommunbördorna ökas mest.
Det är alltså från flera olika håll som det obönhörligt byggs upp ett tryck på sådana statliga utgifter som det, annat än tillfälligt, inte kan lånas till med bevarad budgetbalans.
Samtidigt finns det en rad partiprofileringar som går ut på att det ska läggas mer, och snabba pengar, på ökat konsumtionsutrymme: Nya undantag från kapitalbeskattning. Inga miljöskatter som känns vid bensinpumpar.
Detta är på väg mot något som inte går ihop.
Målkonflikter av det slaget mildras i den mån fler är i arbete och stärker skattebaserna. Men då gäller att det som kan göras av skattesänkningar behöver riktas in på just att stimulera arbete – inte på annat som kan ha motsatt verkan. Och utrymmet för att det ska löna sig bättre att arbeta kan vidgas genom borttagna kryphål och snedvridningar.
Det finansminister Elisabeth Svantesson (M) borde försöka göra är sådant som delar av hennes regeringsunderlag kan väntas vilja sätta stopp för.
Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledarredaktionen