På Socialdemokraternas EU-valaffischer står det:”Gör något stort” med en förklarande text : Rösta för sammanhållning inte splittring. På affischernas bilder ser man S-ledaren Magdalena Andersson ensam eller tillsammans med toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson.
Vet du inte vilka toppkandidaterna är? Lugn, du är inte ensam. De är lika anonyma som valbudskapet.
Kanske är det därför som Magdalena Andersson åker på turné runt om i landet och håller tal inför EU-valet, trots att hon själv inte kandiderar.
I torsdags var det Eskilstunas tur att få besök av den förra statsministern. Intresset från allmänheten var inte direkt översvallande. Partisterna i sina röda t-shirts syntes tydligt bland åhörarna.
Men fick ändå de som kommit för att få klarhet i partiets EU-politik något svar? Tyvärr inte. EU-delen av talet avhandlades nästan pliktskyldigt i slutet av talet. Då med retorik lånad från valaffischerna: ”Ska vi ha ett Europa som håller samman, ett Europa som står starkt och där vi stöttar varandra i tuffa tider? Eller ska vi ha ett svagt och splittrat Europa?”
Det gör knappast någon tvekande väljare klokare.
Det var uppenbart att det inte var EU som Andersson helst ville tala om.
Magdalena Andersson håller sitt tal efter ett väl utmejslat koncept. Det är kort och koncist och hålls utan manus. Det börjar med utrikespolitik, kriget på Gaza och i Ukraina, går över till inrikespolitik – hur den svenska välfärden ska värnas, tar en sväng förbi SD:s trollfabriker och avslutas med EU.
Men frågan är om det inte hade varit bra att kunna variera innehållet eller i vilken följd talet hålls lite. Att börja med kriget i Gaza i Eskilstuna är behäftat med en viss risk. Och redan de första minuterna avbröt flera personer talet med slagord till stöd för palestinierna.
Andersson övergick därefter till att prata om den svenska välfärden i form av skola, vård och omsorg. Budskapet har många hört förut: Regeringen har inte gjort tillräckligt för att stötta skolan, vården och omsorgen.
Att det kommunala självstyret gör dessa till kommunernas och regionernas ansvar glömmer hon bort att nämna, inte heller att regeringen betalar ut stora statsbidrag för att stärka välfärden i kommunerna och regionerna. Det blir ju helt enkelt inte retoriskt lika snyggt att nyansera slutsatsen.
Så Andersson målar med en bred pensel och ett tjockt lager färg. Krisen i sjukvården ser exempelvis, enligt henne, likadan ut i hela landet. Och visst samtliga regioner går back i år, men skillnaderna mellan dem är ändå milsvida. Nästan alla regioner har exempelvis en mer ordnad ekonomi än Sörmland.
Men sådana små petitesser får inte plats i Anderssons komprimerade tal. Det är synd för det den svenska politiken behöver fler nyanserade utspel, som tar sig bort från trollens förvillat enkla svartvita retorik. Det borde Andersson, som med rätta är kritisk mot SD:s trollfabriker, själv bidra med.