Den svenska vänstern dansade och jublade över storsegern i EU-valet. Ställda inför faktum, att vänstern och de gröna gick bakåt och att Marine Le Pens Nationell Samling blev EU-parlamentets största parti, fick man snabbt rätta till anletsdragen. Jo, kanske blir det svårare att genomföra vår politik nu. ”Det gick bra för våra systerpartier i Danmark och Finland”, försökte Jonas Sjöstedt (V).
Sjöstedt var den ende som kunde fira en faktisk framgång, ett nytt mandat i parlamentet under den kommande mandatperioden. Resultatet står i bjärt kontrast till söndagskvällens alla analyser om att ”väljarna visat vad de tycker” om än det ena, än det andra. Om framfarten för högerpopulismen, om de otillräckliga åtgärderna för klimatet, den inhumana migrationspolitiken med mycket annat.
Jo, på ett sätt har de svenska väljarna verkligen visat vad de tycker, om EU-valet. Efter uppgångar under hela 2000-talet sjönk valdeltagande tillbaka till under 2014 års nivå, preliminärt 50,7 procent, en nedgång med 4,6 procentenheter. Spekulationerna har handlat om långhelgen, 6-9 juni, samt om det inte är helt fel tid på året för svenskar att rösta.
En mer rimlig förklaring är denna: Det är ”tråkigt” att debattera EU-politik. De svenska partierna är helt överens om stödet till Ukraina. De har också varit med och förhandlat fram de breda överenskommelserna om klimatutsläppen och migrationen. På marginalen finns både missnöje och osämja, med det är ingenting som lämpar sig för attacker från talarstolen, ännu mindre för att ställa ut några löften.
Således pratar man i valrörelsen om Tidöpartiernas tillkortakommanden, på klimatområdet men också en mängd olika varianter på inflytandet för högerpopulismen. Det blir en ensidig match, då Sverige bara har en regering, en som lutar åt höger. Oppositionen har ingenting som de kan ställas till svars för just nu. Inte oväntat går det bra. De rödgröna partierna kan dansa och fira, stärkta inför valet 2026, det riktiga valet.
Det man inte räknar med då är de 2,5 miljoner väljare som röstade i riksdagsvalet 2022 men som uteblev i söndags. De ville kanske inte ha något mellanårsval, någon gigantisk opinionsundersökning om den sittande regeringen? Partiorganisationernas behov av att mobilisera, testa sin politik och sitt ledarskap, ger man också blanka fasen i.
Om två år drar en ny valrörelse i gång, om gängskjutningar, vård och förhoppningsvis om klimatet. Den rödgröna oppositionen har knappast vunnit något på sina mellanårskrumbukter, man får börja om från början. Det finns också bara en säker förlorare i det svenska EU-valet 2024: själva EU-samarbetet och dess legitimitet.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där