Demokratiska partier behöver ha samarbetsförmåga nog för att hantera stora, svårlösta samhällsproblem. Det duger då inte att intensifiera motsättningar i olika partiskiljande frågor så mycket att handlingsmöjligheter blockeras i stället för att vidgas.
Drivs kampen om regeringsmakten med att förkasta kompromisser i mittfältet, och slå hårdast mot dem som vill söka bredare lösningar, så öppnar det maktmöjligheter för ytterlighetsriktningar. Dessa söker makt med enkla men ihåliga budskap – och stor aggressivitet mot reformpolitik och mot de grupper de utser till slagpåsar.
Som det nu är ställt i Europa och USA handlar det ofta om partier och andra aktörer som är auktoritära. De är hårda motståndare till det som länge förenat moderat konservativa, socialdemokrater och liberaler. Oftast är det en radikal höger, som siktar på att få traditionellt borgerliga att underordna sig.
I några länder, inte minst Frankrike och Tyskland, uppträder dessutom en radikal yttervänster. Den förenar ofta sina krafter med ytterhögen, i sympatier för Putinryssland samt våldsam missnöjespolitik.
Hur det breda demokratiska mittfältet borde uppträda för att bemöta och övervinna detta växande hot skrev tidigare L-statsrådet Birgitta Ohlsson en tänkvärd artikel om i DN för en dryg vecka sedan. Hon anknyter till en ny bok, ”The centre must hold”. Den kom ut i juni, och där medverkar bland andra Tony Blair, tidigare socialdemokratisk premiärminister i Storbritannien, och Yair Lapid, liberal israelisk oppositionsledare.
Man behöver, menar Birgitta Ohlsson, samverka för att leverera praktiska resultat, och då kunna kompromissa, utan att för den skull ge upp de egna partiernas särart. För att klara nya ödesfrågor behöver man också vårda välfärdsstatens kärnfunktioner – i stad, i förort och på landsbygd.
Huvudproblemet för dem som vill stå emot en växande auktoritär extremism är dock, skriver Birgitta Ohlsson, att verkligen ”konstruera trovärdiga politiska alternativ, som faktiskt kan ta itu med utmaningarna”.
Om man vill följa hennes uppmaning, och det bör man, då kan man ta energi- och klimatpolitiken som exempel. Där finns mycket som kortsiktigt är besvärligt och ibland dyrt – men kan hindra att det längre fram blir långt värre. Samtidigt behöver man undvika att övergången blir särskilt betungande för dem i verklig glesbygd eller dem med minst ekonomiska marginaler i vardagslivet.
En väg är höjda barnbidrag. En annan är att stöd till ny teknik och till elektrifiering görs särskilt generöst i den verkliga glesbygden. Nya avdrag kan införas vid taxeringen av sådant som lantbruks- och åkeriverksamhet men inte knytas till hur mycket diesel som förbränns. Av sådana idéer har inte särskilt mycket synts, i politiken eller i utspel från organisationer. Däremot har det från såväl borgerligt som från vänsterhåll fiskats en del i samma vatten som den populistiska yttre högern.
Den linje som kortsiktigt slagit igenom är att göra bensin och diesel billigare, bromsa teknikskiftet och hålla uppe utsläppsnivån på ett område där Sverige har mest kvar att göra. Detta följde den internationella höger- och vänsterpopulismens standardrecept. Därtill lades en helomvändning om reseavdragen, och den gynnade mest bilpendlandet runt storstäderna.
Detta var en del i en politisk strategi. Den gav Sverige dess nuvarande regering: Att vägra samförstånd över blockgränsen, utom i ett mindre antal avgränsade frågor, att bygga en allians med yttre högerkanten samt att inordna sig i denna ytterkants internationella standardbudskap om att göra invandrare till syndabockar och agitera mot delar av klimatpolitiken.
Var sitter grundbulten i den politiska låsning som fått politiken att fastna i raka motsatsen till det som Birgitta Ohlsson skriver om? Jo, att man på vardera sidan inom det breda politiska mittfältet intalade sig att motsättningen vid blockgränsen är den avgörande – viktigare än gränsdragningen mot ytterligheterna. En följd blev då också att man från ömse håll av taktiska skäl sökte göra den andra halvan av mittfältet beroende av partier längst ut på kanten.
Så som den internationella politiken nu utvecklas blir samspel med ytterkanter en ännu farligare väg.
För att ha en effektiv politik, som inte styrs av eller är beroende av ytterligheter, behöver inte de viktigaste partierna i det breda mittfältet sitta i samma regering, inte hela tiden i alla fall.
Det viktiga, och avgörande, är att de förstår att tolerera att de andra ibland regerar – och att de som regerar inser att de i stora frågor behöver söka förankring även i de delar av mittfältet som för tillfället inte har ministrar.