När strömmen gick 2003 gick det fortfarande att ringa med hjälp av en knapptelefon och det fasta kopparnätet. De krävde ingen el för att fungera.
Det första som slog mig var hur tyst det blev. När strömmen försvann i 96 svenska kommuner i södra Sverige i september 2003 insåg jag för första gången hur sårbart samhället är – och hur mycket som är beroende av ström för att fungera.
Det var inte bara Sverige som påverkades – den gången. Strömavbrottet spred sig även till Danmark. Enligt en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) drabbades uppskattningsvis 2,9 miljoner svenskar och 2,4 miljoner danskar av avbrottet, som varade från några minuter till upp till sex timmar. För de allra flesta varade det i ett par timmar
Att strömmen slutade att fungera berodde på en rad fel i nätet som ledde till fler och större fel. Det är helt enkelt sådant som kan hända och lär hända igen.
Men när strömmen gick upphörde kommunikationerna med omvärlden. På den tiden fanns fortfarande Telias kopparnät kvar, men de bärbara telefonerna, som de flesta hade, krävde att det fanns en basstation som fungerade och den krävde el. Jag hade en batteridriven radio. Det gick att få in lite sprakande ljud, men det var allt. Efter en viss väntan kom P4:s sändningar igång och det gick att få någon information om vad som hänt.
En liten stund kände vi som drabbades oss små och utsatta. Ovissheten och tystnaden gnagde.
Samtidigt var det mycket som också fungerade. Jag hittade en gammal fast telefon i mitt vindsförråd som inte krävde ström för att fungera. Med hjälp av den fick jag kontakt med omvärlden. Vissa företag och sjukhuset hade egna generatorer som försåg dem med el.
De flesta som drabbades fick en begränsad praktisk krisövning. En liten knäpp på näsan som visade varför det är viktigt att vara förberedd om krisen eller kriget kommer som det står i den broschyr som delats ut till alla svenska hushåll.
På flera sätt är samhället mer sårbart i dag. Många samhällsfunktioner är beroende av att vi kan koppla upp oss mot internet.
Så hur klarar vi oss om det inte går – om ett liknande massivt strömavbrott skulle inträffa igen?
Hur skulle du klara dig utan internet i ditt hem? Det hjälper inte att du har fiberuppkoppling – modemet kräver el för att fungera. Men, säger den som läst "Om krisen eller kriget kommer:" jag har en fulladdad mobiltelefon och extra powerbanks. Den som spelar i elitligan kan visa upp sin vevradio, som även kan användas för att ladda mobilen.
Och allt detta är jättebra, problemet är bara att mobilmasterna inte fungerar särskilt länge. I dag finns det ett krav på reservkraft i en timme i tätort och fyra timmar utanför tätort. Post & Telestyrelsen räknar med att man kan klara 80 procent av alla strömavbrott. De som snabbt går över.
Det är bra att läsa broschyren "Om krisen eller kriget", men kunskapen måste också kunna omsättas till handling.
Men varar de länge slutar masterna att fungera. Som bäst kan man alltså räkna med fyra timmars kontakt med omvärlden. Om man vill fortsätta vara uppkopplad längre än så får man själv bekosta en lösning.
Det gamla kopparnätet, som gav mig kontakt med omvärlden 2003, är redan avklippt i stora delar av landet. Senast nästa år stängs det ned för gott.
Hittills har operatörerna tyckt att det är för dyrt att bekosta längre reservkraftstid i mobilmasterna. Men det är hög tid att tänka om.
Nyligen presenterade Försvarets radioanstalt (FRA) sin årsrapport för 2024. I den konstaterar FRA:s generaldirektör, Björn Lyrvall, bland annat att Sverige hela tiden utsätts ”för cyberattacker och påverkansoperationer, samtidigt som statsaktörer utför sabotageoperationer i Europa.”
Vi kan inte länge utesluta att delar att det svenska samhället kan komma att slås ut, genom en cyberattack eller ett sabotage. Och att slå till mot strömförsörjningen är effektivt.
Därför behöver vi vara värnade. För det går om vi vill. I ett pilotprojekt har Telia och PTS exempelvis nyligen lyckats förlänga reservkraften i en mobilmast från dagens fyra timmar till 110 dagar. Detta genom en kombination av egenproducerad fossilfri vätgas, bränsleceller, solceller och ett batteri.
I Helsingborg finns nödtelefoner utplacerade i staden som man kan använda för att ringa till 112 om strömmen har gått.
Vill man kan man säkert hitta fler lösningar. Och då bör man även passa på att tänka bredare. Kan kommunerna förse vissa lokaler, så kallade trygghetspunkter, med solceller eller generatorer så att kommuninvånarna kan gå dit och ladda sin mobiltelefoner? Eller bör fler kommuner göra som Helsingborg, som tillsammans med Räddningstjänsten har placerat ut nödtelefoner i staden. Med hjälp av nödtelefonerna kan invånarna ringa 112, även om det varit strömavbrott under en länge tid?
En annat förslag, men för vissa lite läskigt, steg är att prata med sina grannar. Hur kan ni hjälpa varandra när krisen eller kriget kommer? Kriser klara man inte ensam. Man behöver hjälpas åt med de olika förmågor man har. Då kan det finnas en trygghet att man redan från början vet lite mer om varandra och vad var och en kan bidra med.