En man letar efter fynd i container. Många av de nyfattiga i Sverige går under myndigheternas radar.
Kronofogdens torra statistik talar sitt tydliga språk. Under årets första sex månader fick 10 563 Uppsalabor en ansökan om betalningsföreläggande. Det är 1 350 fler än för två år sedan. Det sammanlagda skuldbeloppet har ökat med över 50 procent, till svindlande 673 miljoner kronor. På sju år har skuldbeloppet mer än tredubblats.
”Vi ser att många är överbelånade och har överkonsumerat”, säger Davor Vuleta, privatekonomisk talesperson på Kronofogden (SVT 26/8). Och ja, visst finns det en del med lägre inkomster och dyra konsumtionslån bland de nya som hamnat i skuldträsket. Men många i den gruppen fanns nog där sedan tidigare. Att ha ett arbete är en bra förutsättning för att kunna övervintra en period av höga kostnader. Lönerna har höjts de senaste två åren. Nu är priserna stabila igen och räntenivåerna sjunker.
Jag söker en annan grupp nyskuldsatta, som haft en tajt ekonomi under en stor del av sitt liv men som alltid gjort rätt för sig och överlevt i slutändan. De är vana vid att vända på varje krona och sortera bland de ganska blygsamma utgifterna. Här finns inga extravaganser över huvud taget, bara att bo, äta och hoppas att det finns något att se på tv.
Vi kan kalla honom Leif, en 69-åring jag stött ihop med på stan några gånger. Hans historia tycks så vanlig, så plausibel, att han bara måste ha ett antal olycksbröder och -systrar runt om i Uppsala 2024. De flesta håller nog en lägre profil än Leif, som gärna delar med sig av sitt öde.
Som 58-åring blev han övertalig på sitt jobb. Utvecklingen hade sprungit ifrån honom då han är lågutbildad och ”inte kan något speciellt”. Efter några år med kortare påhugg, och ännu några år i en hopplös snurr på arbetsförmedlingen, fick han nog och gick i pension. För tidigt, innan han fyllt 62, det var han mycket väl medveten om. Men vad skulle kunna hända för en helt vanlig 1950-talist i Uppsala, boende i en hyrestvåa utan något missbruk eller andra dyra vanor?
Det gick snabbt åt fel håll. Med Leifs inkomster går det inte att bo och äta i Uppsala 2024. Den senaste hyreshöjningen blev droppen som gjorde honom bostadslös för första gången i livet. Senvintern 2024 tillbringades växelvis utomhus eller på soffan hos någon kompis.
Inkomsterna ligger där de ligger, liksom det maximala bostadsbidraget. Hushåll med barn har fått extra bidrag sedan i fjol, som ser ut att förlängas 2025. Men för Leif är det enda hoppet inför hösten och vintern en mindre och billigare lägenhet, med stöd av socialen. Det blir snart kallare igen och hans ben är fortfarande märkta av utenätterna i vintras.
Jag saknar insyn i Leifs ekonomi och kan inte säga vad han behöver för att uppfylla normen för garantipension eller försörjningsstöd. Det är inte heller mitt syfte, att ställa krav på reformer i höstbudgeten, om fler och högre bidrag. Jag vill bara rikta ljuset mot en lågmäld grupp av skuldsatta som aldrig tagit stora lån och heller aldrig velat ligga samhället till last. Att ”leva över sina tillgångar” var för dem ett okänt begrepp tills inflationen tog grepp om Sverige våren 2022.
Politiker som vill bli valda siktar på den röststarka gruppen med bolån och semesterresor, vars ekonomiska marginaler åkt som en jojo de senaste åren. Samma väljargrupp önskar också stöd till utsatta, som barnfamiljer, fattigpensionärer och arbetslösa. Sedan är det klart och i vinter bär det till fjälls igen.
Leif och många med honom har fallit mellan stolarna, som osynliga pinnar i Kronofogdens statistik. Jag hoppas verkligen att det löser sig med en billig enrummare. Han kräver inga stora bidrag, ingen skuldsanering. Han vill bara att det ska gå ihop igen som det alltid har gjort.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har även publicerats där