Goda grannar försöker komma överens. De lyssnar på varandra, samarbetar och manövrerar sig runt konflikter. Så bör det åtminstone vara. Med individer liksom med kommuner.
Som nu när Strängnäs ska sälja sin fjärrvärmerörelse, bara sju år efter att den lagts i ett gemensamt driftbolag med Eskilstuna.
Strängnäspolitikernas säljidé har inte imponerat på kollegorna i Eskilstuna. Driftbolaget ESEM har ju sparat betydande belopp åt båda kommunerna, och utan fjärrvärmen hade bolaget inte funnits. Det kommunala ägandet ger i sin tur kontroll över viktig infrastruktur och därmed över centrala utvecklingsfrågor.
Men Eskilstunapolitikerna lyssnade, anpassade sig och hoppades på fortsatt samarbete genom köp av Sevabs fjärrvärme. Det hade de inget för. Strängnäs nobbade Eskilstunas bud i ett tidigt skede. Skälen är tills vidare hemliga. Kanske var det erbjudna beloppet för lågt, kanske handlade det om något annat.
Hur som helst visar det snabba nejet att Strängnäs fäster betydligt mindre vikt vid kontinuitet, lugn och ro i verksamheten och goda grannrelationer än vad Eskilstuna gör. Det gemensamma driftbolagets öde har i allt väsentligt behandlats som en icke-fråga i försäljningsprocessen. Inställningen hos majoriteten i Strängnäs tycks vara att det löser sig med ESEM.
Och det kanske det gör, ifall ägarna kommer fram till att de kvarvarande delarna – vatten och avlopp, stadsnät, elnät och återvinning – drivs bäst i ett gemensamt bolag. I annat fall får ESEM läggas ner, verksamheterna delas och avvecklingskostnaden bli en fläck i räkenskaperna – i båda kommunerna – som en följd av värmeförsäljningen.
Men även om Moderaterna och, märkligt nog, Socialdemokraterna i Strängnäs tycks ha bestämt sig att sälja är det ändå värt att fortsätta bråka om saken. För det är svårt att se att en försäljning ger annat än kortsiktig vinst, en engångsintäkt i utbyte mot kontrollförlust och en långsiktig risk med en ägare som fokuserar på avkastning utan att ta politiska hänsyn.
Ta bara taxorna, där Strängnäs kommun i sitt informationsmaterial till medborgarna mest ägnar sig åt önsketänkande. ”Hur stor är risken för att en ny aktör chockhöjer taxorna på värme?” frågar man på hemsidan å allmänhetens vägnar. Svar: ”I Strängnäs fall bedöms den som relativt liten då prisnivån bedöms vara marknadsmässig.”
Bedöms av vem? Och hur kan taxorna vara marknadsmässiga om de inte har strävat efter att vara marknadsmässiga i egentlig mening? För övrigt behöver de inte ”chockhöjas” för att ge en nackdel för kunderna. Det räcker att de blir högre än de hade varit om detta halvmonopol hade blivit kvar i kommunens ägo.
Det är riktigt, som majoriteten säger, att värmepumpar konkurrerar med fjärrvärmen men inträdeshindren är betydande. För befintliga fjärrvärmekunder i villa innebär byte till värmepump en hög investeringskostnad. För dem som bor i flerbostadshus är det alternativet ofta än snårigare.
Vid sidan av detta projekt finns frågan om vindkraften, den i Sollefteå som ägs av Eskilstuna kommun. Verken köptes 2015 för 165 miljoner kronor. Skälet var främst skattetekniskt. För producerad el som motsvarade egen användning betalades ingen energiskatt. Men den skattebefrielsen är numera avskaffad vid icke småskalig elproduktion. Därmed finns det inga ekonomiska fördelar för Eskilstuna att äga vindkraften. En väg som majoriteten – S, M och C – har kunnat enas om är att sälja snurrorna och använda pengarna till köp av Strängnäs fjärrvärme.
När det köpet har avförts vill Moderaterna fortfarande sälja kraftverken. Socialdemokraterna kan, som så ofta, tänka sig vilket som. Centern är emot och motiverar det med att Eskilstuna gör en insats för klimatet.
Det är ett egendomligt resonemang. Utan skattefördelarna hade köpet inte gjorts. Någonstans gick det också att förstå om kommunen för sex år sedan ville vara med och driva på vindkraftsutbyggnaden i Sverige.
Men i dag är läget ett annat. Skattelättnaden är borta, investeringskalkylen har blivit skakig och den svenska vindkraften har fördubblats sedan 2015, sett till kapacitet. Under alla omständigheter kommer de fyra vindkraftverken i Rödstahöjdens vindpark att drivas vidare även om Eskilstuna säljer.
Med samma centerargument om klimatnyttan kan kommunen lika gärna köpa mark och plantera mer skog i Norrland eller vad som helst av det slaget.
Intressant nog stod klimathänsynen inte i vägen för Centerns stöd till charlatanförhandlingarna för att bygga en internationell flygplats i Kjula.
Varje investering i affärsverksamhet måste bedömas på dess egna meriter och i förhållande till de grundläggande frågorna för en kommun: Hör det till det kommunala uppdraget? Är det ekonomiskt sunt? Ger det nytta till kommuninvånarna? Eller kan det skötas lika bra och bättre av andra aktörer?