Alla kan både smittas och bli sjuka av coronaviruset. Men precis som med många andra sjukdomar finns det saker som gör att risken för att man råkar illa ut ökar.
I coronafallet handlar det framför allt om ålder. De som är över 70 år har sämre förutsättningar än yngre.
Därutöver vet man enligt Folkhälsomyndigheten ännu inte tillräckligt om vilka grupper som riskerar svår sjukdom. Men äldre personer som har underliggande sjukdomar, som högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdom, lungsjukdom eller diabetes, är överrepresenterade bland de svåra fallen.
Vidare visar uppföljningar från Kina att rökning verkar vara en riskfaktor, precis som fetma, som har lyfts fram i utvärderingar (SvD, 21/3).
Det här kan tala till Sveriges fördel. Inte för att vi inte ska göra allt vi kan för att hjälpa dem som behöver vård. Utan just därför.
Svenska folkets hälsa är förhållandevis god, vilket gör att färre troligtvis tillhör riksgrupperna än i många andra länder. Rent krasst eftersom vi röker mindre, rör oss mer och äter bättre.
Det gynnar inte bara enskilda som slipper bli svårt sjuka. Som statsepidemiolog Anders Tegnell nyligen sa till Svenska Dagbladet: "Om det kan lätta trycket på sjukvården så kommer det alla till del".
Uttalandet är värt att hålla fast vid även när coronapandemin är över, eftersom det visar varför fetma och andra hälsofrågor inte kan klassas som problem som det enbart är upp till var och en att hantera.
Därmed inte sagt att staten i framtiden bör kunna kommendera ut svenska folket i joggingspåren eller diktera vem som får äta vad. Däremot talar fakta sitt tydliga språk.
Majoriteten av alla dödsfall i Sverige sker på grund av så kallade icke smittsamma sjukdomar, som cancer, diabetes, kronisk lungsjukdom och hjärt- och kärlsjukdom. Risken för att drabbas av dessa ökar bland annat av rökning, ohälsosamma matvanor och otillräcklig fysisk aktivitet. Alltså delvis samma saker som verkar öka risken för att bli svårt sjuk av corona.
Lägg till att 34 procent i Sverige är överviktiga. 16 procent feta. Bara var sjunde flicka och var fjärde pojke i mellanstadiet rör på sig tillräckligt mycket. Samt att fetman enligt Folkhälsomyndighetens beräkningar kostar samhället 70 miljarder kronor per år i hälso- och sjukvårdskostnader och produktionsbortfall.
Då blir det tydligt att det faktum att Sveriges folkhälsa är bättre än många andra länders inte är samma sak som att den är bra. Och precis som med mycket annat räcker det inte att jobba reaktivt. Lika viktigt som att ha god beredskap med intensivvårdsplatser och krisplaner är det att satsa på förebyggande insatser som främjar den svenska folkhälsan.
Här är de mest kostnadseffektiva åtgärderna, som framhålls av WHO, bland annat höjda priser på tobak och alkohol, mindre salt och socker i färdigprodukter, informationskampanjer om diet och att planera städerna så att miljön främjar fysisk aktivitet. Det vill säga, gemensamma lösningar som påverkar våra individuella beteenden, vilket i sin tur bidrar till att färre blir sjuka.
De positiva effekterna gäller givetvis generellt och kommer framför allt att ha inverkan på antalet som drabbas av så kallade livsstilssjukdomar. Men att främja en starkare folkhälsa kan mycket väl även vara bra förebyggande åtgärder, vilket är nog så viktigt nästa gång en epidemi sveper över landet.
Det här är min sista lördagskrönika i Katrineholms-Kuriren och Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning. Nästa vecka börjar jag på en ny arbetsplats.