På 1990- och i början av 2000-talet sålde många kommuner sina energibolag. Energimarknaden avreglerades och privatisering låg i tiden. Affärsverksamhet skulle skiljas från politik och den kommunala verksamheten renodlas. Många kommunpolitiker såg också fram emot stora summor pengar från försäljningar att spendera på diverse angelägna ändamål.
För vissa har det fallit väl ut, men de minnesvärda exemplen är de mindre lyckade, som Uppsala, Malmö, Stockholm. Bolagen såldes för billigt och kommunerna gick miste om framtida intäkter som visade sig vara betydande.
Tongångarna har förändrats sedan dess. Lärdomar har dragits. I början av året höll Helsingborg en folkomröstning om försäljning av det kommunala energibolaget Öresundskraft. 96 procent sade nej med ett valdeltagande på drygt 50 procent. Försäljningsplanerna övergavs.
Men alla tänker inte likadant. I Strängnäs kommun pågår sedan ett par år en process för att sälja fjärrvärmerörelsen. Varför? För att få in pengar att spendera på idrott och kultur, skrev kommunstyrelsens ordförande Jacob Högfeldt (M) på debattsidan för ett par veckor sedan.
Som med det mesta finns här en historia. Moderaterna har under åtminstone ett par årtionden lekt med olika modeller för att sälja kommunens tillgångar, däribland energibolaget. En av de mer, ska vi säga, originella moderata idéerna var att sälja produktion och distribution av värmerörelsen men behålla själva nätet, så att flera producenter skulle konkurrera om leverans av fjärrvärme.
Strängnäs socialdemokrater har alltid stått på den motsatta sidan i de debatterna, inte minst när det kom till energibolaget. Allt skulle byggas, ägas och kontrolleras av kommunen, och det satt långt inne för S att ens bilda det gemensamma driftbolaget tillsammans med Eskilstuna kommun.
Men nu är det andra tider. Socialdemokraterna är den mindre partnern i den styrande koalitionen med Moderaterna och har valt att acceptera detta. Sista ordet är långt ifrån sagt, men processen för en försäljning är inledd.
Hur ska man då se på den? Går det att inte sälja för billigt? Kanske, men vad är rätt pris? Objektiv värdering är en sak. Men var hamnar prislappen om kommunledningen är ivrig att sälja, om det är oklart om köparna kommer att stå på kö medan alla argument som politiker använder mot fortsatt ägande även kan användas för att få ner priset?
Erfarenheter visar också att försäljning av kommunala energibolag ger högre taxor. Utrymmet för att göra det med fjärrvärmen är inte jättestort, på grund av konkurrensen från främst värmepumpar. Men att priserna blir något högre bör man räkna med. Andra ägare kommer, till skillnad mot kommunen, inte att hålla nere taxorna av politiska skäl.
En försäljning innebär också att kommunen byter framtida intäkter mot en klumpsumma som delvis används för att ge kommunen nya kostnader. För det är vad ”attraktionsskapande investeringar”, som Jacob Högfeldt beskriver dem, innebär. Medel som läggs på att bygga idrottsanläggningar och kulturinstitutioner ger inga nya pengar in men väl mer pengar ut varje år.
Politikerna förlorar också kontroll över viktig infrastruktur, som fjärrvärmen ändå är, vilket har betydelse för en expansiv kommun med Strängnäs geografi. Så här står det i den PWC-utredning som finns med i underlaget till beslut om försäljningsplanerna: ”Utbyggnadstakten riskerar att minska till områden där det inte är lönsamt att bygga ut då en privat aktör inte har samma samhällsekonomiska drivkrafter.”
Och det gäller inte bara en privat aktör. Ingen annan ägare än Strängnäs kommun har ansvar gentemot Strängnäs medborgare.
Till det kan läggas en del svårigheter att bryta ut och omorganisera verksamheter. Däribland dem som nu drivs i samarbete med Eskilstuna kommun, som för övrigt borde ha en del åsikter om försäljningsprojektet. Är det ens meningsfullt att ha ett gemensamt driftbolag om Strängnäs säljer fjärrvärmen?
Det återstår att se vilket förslag till försäljning som kommunledningen tar fram. Men det som går att se hittills talar för att det är en dålig idé att sälja.
