Ska det finnas nog med pengar till utbildning, vård och andra statliga och kommunala uppgifter behövs starka och hållbara skattebaser i det ekonomiska livet utanför stat och kommun. 

Ska det finnas något att fördela måste det först produceras. Nyttigheter kommer både från företag och från skattefinansierad verksamhet. Men skatterna betalas åt ena hållet, inte åt det andra.

Insikten om marknadsekonomins avgörande roll för välfärden kan inte stanna vid detta. Det gäller också att övervinna blockpolitikens attityder av ensidighet, där det som skadar ekonomin bara får ifrågasättas när det förknippas med andra sidan av de politiska kritstrecken.

Strävan efter effektiv marknadsekonomi, som tryggar både välfärdssamhällets privata ekonomi och dess skattebaser, ska inte möta en stoppskylt inför sådant som är obekvämt för välorganiserade grupp- eller företagsintressen.

En liberal marknadsekonomi är inte regellöshet eller frånvaro av sociala hänsyn i företagandet. Dess grund är den som frihandel har: En icke-diskriminering. Detta har numera också blivit centralt i EU-samarbetet: Företag, varor och yrkesgrupper ska behandlas likvärdigt, oavsett produktionsort – och för övrigt även oavsett de arbetandes språk och härkomst. 

Miljöregler och hälsoregler behövs, men ska inte missbrukas som handelshinder. Alkohol ska exempelvis beskattas likvärdigt efter etanolinnehåll och åtföljande social och medicinsk skadeverkan. Skatten ska inte bli olika beroende på var producentens tillverkningslokaler ligger.

Detsamma gäller det som håller nere klimatpåverkande utsläpp och påskyndar övergång till ny teknik. Olika producenter ska även här behandlas i princip likvärdigt. För att somliga inte ska utnyttja sina länders svaga miljökrav som konkurrensfördel behövs en förstärkt samverkan inom EU.

I en liberal ekonomisk politik inses också prisernas och de ekonomiska styrmedlens betydelse för att förmedla genomslag för ekonomiska realiteter. Jämfört med regleringar och juridiska tillståndsprocesser är de ofta mer effektiva, och svårare att ta sig runt med kontakter och lobbying. Inte minst i klimatpolitik har detta stor betydelse.

Bränsleskatter och andra miljöavgifter samt utsläppshandel är nödvändiga om resultat verkligen ska uppnås. Men just till följd av sin effektivitet är dessa ekonomiska styrmedel särskilt utsatta för försök till underminering genom missnöjesagitation.

Där verkningarna ändå bör lindras är andra slags åtgärder att föredra. Det kan vara regionstöd, barnbidrag eller ändringar i företagsbeskattning. Men det som bör undvikas är det som det agiteras mest ihärdigt för – det som främst skyddar fossilstater och olje- och gasbolag. Pinan med att byta teknik och spara effektivt förlängs ifall det politiskt skjuts till pengar för att hålla nere priset på att bränna fossilt kol i motorer eller pannor.

Men det är inte bara där som det är en stor missuppfattning att de viktiga skiljelinjerna i ekonomisk politik är så enkla att de följer en blockgräns mellan ”borgerligt” och ”socialdemokratiskt”. 

Det räcker inte om budgetpolitiken är ansvarsfull. Skattesystemet och socialförsäkringarnas regelverk behöver också främja arbete. Såväl företags- som personbeskattning behöver främja en samhällsekonomiskt effektiv kapitalanvändning.

I skattepolitiken är belastningen på arbete allmänt sett för hård, medan skuldsättning premieras på ett sätt som medför risker för det finansiella systemet. Dessutom har inkomstbeskattningen sedan mer än 15 år fått inslag av olikbehandling av personer med samma arbetsinkomster.

En del höginkomsttagare kan förkläda en del arbetsinkomster till kapitalinkomster. Samtidigt slår de högsta skattesatserna fullt ut mot löneanställda på nyckelbefattningar i exportindustrin – och för den delen även i regionernas sjukvård. Det har uppstått borgerliga men icke-liberala särintressen som slår vakt om alla dessa samhällsekonomiskt olyckliga snedvridningar.

I pensionssystemet upphävdes på 90-talet en rad godtyckliga, oftast dolda subventioner som gynnade frånvaro från arbetslivet. Sedan dess stärker pensionssystemet sig självt och den övriga samhällsekonomin. Det medverkar till längre arbetsliv och större arbetsinsatser. Det beror på att varje ärligt deklarerad arbetsinkomst också innebär pensionspremie inbetald till ett personligt konto.

Nu försöks det från skilda håll att bryta ned den breda enigheten om detta. Det kan underminera hela systemet, något som inte skulle bli till fördel för de äldre, där vårdsektorns kvalitet och resurser är långt viktigare.

Än mindre är ett sönderbrutet pensionssystem till fördel för de unga. Det är de som skulle få bära bördorna ifall systemet slogs sönder.