Sammanlagt uppstod drygt 1,3 miljoner ton matavfall i Sverige 2018. Det motsvarar i genomsnitt 133 kilo per person på ett år, enligt Naturvårdsverket. Det är alldeles för mycket och måste minska.
Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Exempel på onödigt matavfall, det som kallas matsvinn, är det som inte äts upp, frukt, grönsaker och bröd som slängs för att de blivit dåliga. Det kan också vara fullt ätlig mat som av olika skäl slängs. Skal, kaffesump och ben från kött och fisk är däremot exempel på oundvikligt matavfall.
Och det finns flera goda skäl att minska mängden onödigt matavfall.
Vid produktion och transporter av livsmedel släpps växthusgaser ut, om mer av den producerade maten kan nå matbordet har utsläppen inte skett i onödan. Miljökonsekvenserna skiljer sig mellan svinn och svinn. I jordbruket är den negativa påverkan större för mjölk och griskött även om mängden svinn i vikt är högre för morötter, lök och potatis.
Det finns också ekonomiska skäl. När djur dör i förtid eller när inte hela skörden går att sälja är det en ekonomisk förlust för lantbrukaren. Att tillvarata det som kan ätas, och därmed också säljas, kan leda till ökad lönsamhet inom livsmedelsbranschen.
Livsmedelsförsörjning är ett annat skäl. Om mer mat kan produceras på lika mycket mark, och fler avstår att köpa mer mat än de äter, ökar tillgången på den totala mängden. Det kan i sin tur antingen säljas vidare eller lagras inför kris.
I Livsmedelsverkets, Naturvårdsverkets och Jordbruksverkets uppdrag ingår att Sverige ska nå FN:s globala mål om en halvering av matsvinnet till 2030. Ett av delmålen som satts upp är att svinnet från och med i år till 2025 ska minska med 20 procent.
Så hur kan det onödiga matavfallet minska?
Enligt Jordbruksverket producerar svenskt jordbruk cirka 300 000 ton mat per år som inte går till livsmedel, och mycket av det lämnar inte ens gården. En av orsakerna till det är höga krav från kunder med orimliga preferenser om form och utseende. Mycket av den mat som inte går vidare i livsmedelskedjan säljs för att bli foder till djur, och en del av det blir till biogas för energiproduktion, så allt går inte till spillo. Men alla inom livsmedelskedjan, från producent till kund måste sluta rata småpotatis och krokiga morötter.
En del odlad mat faller bort när den får skador vid skörden och sortering, men också vid transporter. Tekniken för moderna sorteringsanläggningar, bättre lagring och smarta skördemaskiner finns, men i brist på lönsamhet avstår många lantbruk med snäva vinstmarginaler att göra de nödvändiga investeringarna.
Djur som måste avlivas eller dör i förtid av olika skäl är också ett bortfall i livsmedelsproduktionen. God djurhållning och -hälsa är därför en viktig nyckel till att minska både lidande för djuren och förlusterna av livsmedel.
Vissa matbutiker sätter ner priser för mat som närmar sig sitt bästföredatum. Det leder oftast till att maten tillagas och äts upp kort efter att den inhandlats, i stället för att den blir för gammal och slängs.
Offentlig bespisning har också ansvar. Skolelever som inte äter upp sina portioner och mat som ställs fram men som inte tas tillvara leder till att omkring 34 ton mat om dagen slängs i skolan, enligt Livsmedelsverket. Och många kommuner gör redan en hel del för att minska matslöseriet, men mer kan göras.
I DN 25/3 kan man läsa om Skapaskolan i Huddinge som minskat sitt matslöseri markant. Varje dag får eleverna, genom en griffeltavla, veta hur mycket mat som slängdes dagen innan, och olika informationskampanjer har genomförts för att få barnen att inte ta upp för mycket mat på tallriken. Även i köket har det blivit förändring. Maten lagas allt eftersom den tar slut under dagen, och det som blir över återanvänds i den mån det går till nya måltider.
När fler i livsmedelskedjan gör mer för att minska det onödiga matavfallet kan mer mat hamna på bordet, och inte i soporna. Minskat matsvinn och ökad resursanvändning i livsmedelskedjan kan också hjälpa Sverige minska sitt klimatavtryck och nå klimatmålen för 2030.