Den militanta diktaturens språk är ofta grovt och aggressivt. Men de tirader och det fradgatuggande som kommit från Vladimir Putin den senaste veckan går utöver det mesta. Det senaste var en uppmaning till den ukrainska militären att kuppa bort sina politiska ledare eftersom dessa, enligt honom, är "narkomaner och nynazister". Redan före detta yttrande hade vissa kommentatorer rest frågor om den ryske diktatorns mentala hälsa.
Med den saken kan det vara på många sätt. Klart är dock att Putin ger röst åt en frustration över den ryska regimens oförmåga att tämja Ukraina.
För det är vad det i mycket handlar om. Moskvas upptrappning av aggressionen mot Ukraina till en punkt där man nu har förlorat kontrollen, är ett resultat av en lång rad missbedömningar och misslyckanden som bottnar i en felaktig förståelse av landet.
2004 markerar en sorts början. Det var då, på hösten, som Vladimir Putin reste till Ukraina för att ge sitt stöd till Viktor Janukovytj i presidentvalet. Ett besök och möte med dåvarande ukrainske premiärministern kan tyckas vara normal rutin. Men hela inramningen av resan i de ryska propagandakanalerna skrek kröning. Rysslands tsar liksom pekade ut vem som skulle inta tronen i grannlandet.
Men så blev det inte. Moskva läste ukrainarna fel. Rösterna för Janukovytj räckte inte till så regimen tvingades hitta på falska. Valfusket avslöjades, ukrainarna gav sig ut på gatorna i miljontal, valet togs om och oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko segrade.
Valfuskaren gjorde sedan comeback. Det skedde först efter att Jusjtjenkos presidentskap hade misslyckats, finanskrisen 2008 sänkt Ukrainas ekonomi och Janukovytj rehabiliterats genom att under en tid ges premiärministerposten. Han hade då sminkat sig som en pro-europeisk politiker för att vinna valet 2010.
Men Janukovytj hade trots all sin cynism, maktfullkomlighet och ointresse av EU inget annat val än att ta praktiska steg mot ett associeringsavtal med EU.
Det är detta som maktklicken i det toppstyrda Ryssland aldrig velat förstå. De har inte kunnat förlika sig med att viktiga ukrainska processer styrs underifrån av starka opinioner som även svårt korrupta makthavare tvingas förhålla sig till. Och denna opinion driver Ukraina bort från det auktoritära Ryssland.
Därför gjorde Moskva en missbedömning även här. Press på Janukovytj att inte skriva på EU-avtalet gav en motreaktion från befolkningen som ledde till Majdan och i slutade med att regimen föll.
I maktvakuumet som följde tog rysk militär kontroll över Krim. Men Kreml lyckades inte splittra Ukraina och fälla den nya regeringen. Man överskattade stödet för det ryska projektet i Ukraina och underskattade ukrainarnas patriotism och vilja till självuppoffring. Först med hjälp av reguljära ryska trupper lyckades man förhindra att Ukraina återtog full kontroll i öst.
Det tog sedan åtta år för Putin att inse att Ukraina inte tänkte genomföra fredsavtalet på det sätt han ville, att vägran att överge landets självbestämmande inte hänger på attityder hos en maktelit utan sitter djupt i befolkningen.
Under dessa åtta år har Ukraina stärkt sin demokrati och omorientering bort från Moskva, undertecknat ett EU-avtal inklusive visumfrihet till EU, byggt upp en försvarsmakt, fått en Nato-positiv folkopinion.
Rysslands aggression har också lett till att Polen och de baltiska staterna sedan 2014 har roterande Nato-förband och nu kommer att få permanenta Nato-baser – precis det som den ryska ledningen alltid velat undvika.
Moskvas politik för att betvinga Ukraina består alltså av en lång rad missbedömningar och misslyckanden. Dessa har dock inte gjort att den ryska regimen backat. I stället har den tvärtom höjt insatserna och nu kommit till en punkt där den själv gjort Ryssland till en gangsterstat – i internationell isolering och med en ekonomi som riskerar att kastas årtionden tillbaka.
Hur fortsättningen ska bli är ytterst upp till de ryska medborgarna och de ryska eliterna. Vill de leva vidare i den parallella verklighet som en liten maktklick har skapat, i en stat som sprider död, är allt mer avskydd och snart mycket fattigare? Eller ska de kasta av sig förtrycket, bygga en demokrati och skapa jämlika och fredliga relationer med sina grannländer?
Kanske kan masslakten i Ukraina få dem att slutligen ta de risker som krävs för att göra rätt val.
