Krisen är slut – stram men aktiv budgetpolitik krävs

I Sverige är krishanteringen på grund av pandemi så gott som avklarad. Långsiktiga ekonomi- och miljöfrågor ska stå i centrum i den ekonomiska politiken. Riksdagens budgetbeslut i höst bör präglas av detta – liksom diskussionen inför valet 2022.

Produktionen är åter på en nivå i närheten av den under högkonjunkturen som pågick då pandemin kom. SCB hade i torsdags nya siffror om produktion och arbete. De understryker att det är hög tid att se framåt. De mångmiljardtunga stimulanspaketens tid är förbi.

På arbetsmarknaden finns det kvar en del sådan arbetslöshet som pandemin vållade. Men det blir gott om jobb på många håll. Det finns massor av uppdämd köpkraft, som kan öka farten i handel, servicebranscher och besöksnäring. I SCB:s arbetskraftsundersökning för juni finns en del osäkerhet. Men andelen sysselsatta i åldern 20-64 år anges till 82 procent.

Det är den höga nivå Sverige hade nått, från början av förra årtiondet och framåt – efter framgångsrik ekonomisk politik under regeringar med olika färg. En del pandemispår syns i alla fall. En del har kortare arbetstid än de vill. I en del yrken har återgången till det normala bara börjat.

Globalt har pandemin ännu stor styrka. Såväl den som politiska konflikter i världen kan störa industrins efterfrågan, liksom flöden av råvaror och komponenter. Men det exportinriktade näringslivet har som helhet drabbats mindre än servicesektorns utsatta delar. Det som behövs från staten är nu inte krispolitik. Det är långsiktiga åtgärder, för både klimatomställning och konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Centralbankerna, även vår riksbank, har lindrat nedgången med ytterst expansiv penningpolitik. Men ju längre den pågår, desto mer risk för allmän inflation i konsumentpriser och löner. Nollräntor och väldiga uppköp av obligationer har pumpat ut en oerhörd mängd likviditet. Den har inte bara stimulerat konjunkturen. Den har blåst upp kurser på aktier och fastigheter.

Den expansiva centralbankspolitiken kommer att dämpas. Det kan då spräcka bubblor och avslöja ihåliga bolagsvärderingar. Rika privatpersoner och fonder med förvaltade pensionsmedel har gynnats av den utpumpade penningmängden. Nu kan motsatt effekt komma, när penningpolitiken normaliseras.

I svensk budgetpolitik ska återstående krisåtgärder nu ganska snabbt fasas ut. Andra har redan upphört. De starka statsfinanserna som successivt byggdes upp efter 90-talskrisen var mycket bra att ha. Handlingsutrymmet de gav hade räckt för att parera även en djupare internationell kris än den pandemin utlöste.

Men nästa kris kan vara värre. Finanskriser, klimatstörningar och kanske krig någonstans kan vålla stora påfrestningar. En annan pandemi kan vara mer dödlig och smittsam. Spralligheten i många länders politik då det en tid gick att frikostigt dela ut stimulanser, bidrag och skatteavdrag är ingen långsiktigt hållbar inställning.

Budgetläget i Sverige påverkas av stora och växande behov att utvidga personalkrävande verksamheter. Tyngst väger ett snabbt växande antal äldre över 80, där sjuklighet och skröplighet är vanliga. Det motverkas delvis av att yngre pensionärer är friskare och ofta även yrkesarbetar på deltid.

Men särskilt den kommunala delen av äldreomsorgen kommer att behöva växa. För att det inte ska driva upp kommunalskatten – en samhällsekonomiskt vådlig skatt på arbete – måste staten år efter år lyfta in flera miljarder i kommunernas finanser, fördelade efter var i landet de gamla bor.

Till detta kommer en rad nödvändiga men kostnadskrävande utvidgningar i personalintensiva säkerhetsverksamheter – militär, rättsväsende, civil katastrofberedskap och annat. Delar av klimatpolitiken och utbildningssektorn kommer också att kosta mer.

Därmed finns i stort sett inget utrymme för att i större skala sprida ut ny köpkraft för privat konsumtion. De som lovar vitt och brett om sådant inför valet bör man inte ta på fullt allvar. Oavsett om det gäller utgifter i statsbudgeten eller skattesänkningar utan finansiering.

Skatteomläggningar som kan öka arbetsinsatser och effektivitet i ekonomin, och bidra till klimatomställning, finns det däremot stort behov av. De kommer då att behöva förenas med en del bidrag eller avdrag för att hålla balans i fördelningsfrågor – och kompensera ifall något annat blir tungt i vissa regioner eller åldersgrupper.

Konsten att omfördela och finansiera, så att helheten blir acceptabel, är svårare än det lättvindiga utdelandet av förmåner utan ekonomisk täckning

Men det gäller att prioritera mellan viktigt och mindre viktigt, och göra saker i rätt ordning. Där har pandemin inte ändrat något.