Det går inte en dag utan pressmeddelanden och debattartiklar från fackförbund, arbetsgivar- och branschorganisationer som vill att staten ger dem stöd i krisen.
Kraven är i många fall legitima, problemen är verkliga. Politikerna kan dock inte bara öppna kistorna utan måste tänka igenom saken noga: Hur mycket offentliga medel bör spenderas? När bör det ske? Var gör pengarna mest nytta?
På sina håll är det si och så med det, som när Moderaterna i veckan presenterade sin åtgärdslista. Den hade kunnat vara tagen från någon av näringslivets lobbyorganisationer.
Inte allt på den är dåligt. Exempelvis tål det att räkna på statlig hjälp till att täcka fasta kostnader hos företag som tappar omsättning.
Men de bärande delarna är feltänkta. Moderaterna vill att staten spenderar 200 miljarder kronor under april och maj för att stödja näringslivet. 144 miljarder av dessa medel ska gå till att helt slopa arbetsgivaravgifterna i företag. Därutöver tycker M att staten ska täcka en större del av kostnaderna för korttidspermitteringar än i dag. Partiet är också redo att ”vid behov” förlänga alla dessa insatser till sommarmånaderna.
Detta är ett dubbelfel. För det första kommer pengarna i stor utsträckning att gå till företag och branscher som inte behöver dem. För det andra är det för många statliga miljarder för tidigt i ett krisförlopp som kan bli utdraget.
Kampen mot virusspridningen drabbar de allra flesta branscher på ett eller annat sätt. Men det gäller att se var krisen slår hårdast och när. De akuta räddningsbehoven finns framför allt hos mindre företag i delar av servicenäringen och handeln. Det är en sektor som till stor del består av ensamföretagare och företag med timanställda. Deras problem är intäkter som sjunkit till nära noll, medan personalkostnaderna är mer lätthanterliga – den timanställda personalen är redan borta. Avskaffade arbetsgivaravgifter hjälper dem föga.
I stället kommer hundratals miljarder att gå till företag och branscher som har drabbats måttligt och/eller har välfyllda kassor, alternativt har tvärtom goda tider. Det är stora delar av industrin, energisektorn, dagligvaruhandeln, banker, läkemedels- och vårdföretag, telekom med mera.
Om staten sedan tar mer av kostnaderna för permittering får det delvis samma effekt. Moderaterna kan se själva: I ena stunden kritiserar de Volvo för att dela ut miljarder till ägarna, när företaget samtidigt låter anställda gå hem delvis på skattebetalarnas bekostnad. I den andra stunden förespråkar Moderaterna att staten ska ta en större del av permitteringsnotan.
Att staten och företagen betalar för detta tillsammans är rimligt. Men i ett läge när det kommer rapporter om fusk och överutnyttjande av systemet, är det fel att stärka de ekonomiska drivkrafterna för sådant beteende.
Hur ser sedan den övergripande planen ut? Bränna 100 miljarder i april och ytterligare 100 i maj (för övrigt anmärkningsvärt jämn och fin siffra). Och sedan? 100 till? Och 100 till? Räcker det, eller ska staten fortsätta i samma stil även därefter?
Så långt resonerar varken oppositionspartier eller intresseorganisationer, eftersom deras analys tycks bygga på att full gas nu gör att man slipper senare. Men vad ligger bakom ett sådant antagande?
Det alla borde kunna enas om är att detta är ett skeende med enorma osäkerheter, en insikt som manar till försiktighet. Brant fall i efterfrågan i ett begränsat antal branscher kan följas av en långvarig, global och bred efterfrågenedgång, däribland i sektorer som hittills har varit relativt förskonade.
Denna diskussion pågår för fullt internationellt. En som gav en överblick nyligen är den amerikanske journalisten och författaren Fareed Zakaria i sin kolumn i Washington Post och i sitt program i CNN. Efter sjukvårdskrisen och den ekonomiska förlamningen kan det komma en tredje fas med kollapsade statsfinanser i viktiga industriländer som Italien.
Därefter följer sammanbrott i virusdrabbade utvecklingsländer, samtidigt som det låga oljepriset knäcker flera stora oljeberoende stater. Och det i ett läge när samarbetsklimatet mellan världens nyckelaktörer är dåligt och när USA har övergivit sin ledarroll.
Kanske inträffar inte detta, åtminstone inte allt, inte just på det sättet. Poängen är dock att det inte går att blåsa faran över för ekonomin när smittskyddsåtgärderna tas bort.
Svenska staten bör därför ha ett stort ekonomiskt utrymme långt fram i tiden för att hantera nedgången i sysselsättningen, motverka social oro och stimulera efterfrågan. Det kräver att våra folkvalda, liksom intresseorganisationer, tänker längre än till sommaren.