Ända sedan januari 2019 har Ulf Kristersson (M) upprepat samma budskap: Denna regering borde inte ha tillträtt. Moderaterna är beredda att när som helst, på vilken fråga som helst, avsätta Stefan Löfvens ministär och bilda en ”borgerlig” regering.
Från riksdagens talarstol inför misstroendeomröstningen sa Kristersson att regeringen inte bygger på någon gemensam idé eller gemensam färdriktning. ”Förr eller senare skulle charaden avslöjas. Nu är den stunden här”, sa han.
Charaden? Denna regeringskoalition har styrt Sverige utifrån ett januariprogram där punkt efter punkt bockats av, vid sidan av hanteringen av pandemin. Bland annat har man i praktiken fått i hamn en omfattande och viktig reform av arbetslagstiftningen, något som Moderaterna aldrig velat eller kunnat i regeringsställning. Apropå Kristerssons mantra om vikten av att lösa samhällsproblem.
Men när regeringen ändå hade avsatts fick moderatledaren den chans som han pratat om. Kristersson fick talmannens uppdrag att försöka bilda en ny regering, sonderade i ett dygn och kastade sedan in handduken. Riksdagsmandaten för att kunna tillträda som statsminister finns inte, konstaterade han.
Så är det uppenbarligen. Men beslutet att fälla regeringen i en ohelig allians med Vänsterpartiet förpliktigar, liksom två och ett halvt års proklamerande om att göra snart sagt vad som helst för att få en ny regering.
Ord och handling måste hänga ihop. Högt spel kräver en stark hand.
Det kan vara så att Moderaterna inte ville ha denna situation, inte egentligen. Men de hade pratat fast sig i sin oresonliga position om att när som helst fälla regeringen. Så när tillfället väl kom så gick det inte att backa, trots att man inte hade någon idé om fortsättningen.
Eller har Moderaternas parlamentariska strategi, grunden för att utlösa en regeringskris, baserats på hoppet att en enda centerpartist, Helena Lindahl, inte skulle följa partilinjen?
Men denna minsta möjliga marginal förutsatte även att alla i L-riksdagsgruppen skulle stödja Kristersson. Att alla partiets riksdagsledamöter, även de som är emot Nyamko Sabunis linje, skulle ställa sig bakom en uppgörelse där SD bestämmer samarbetsformerna och stora delar av innehållet.
Oförmågan att sätta det pusslet kan ha varit det som i själva verket fick Kristersson att ge upp. För det är en sak att slänga fram inlärda fraser om att ”prata med alla”. Det är något helt annat att föra riktiga regeringsförhandlingar och få ihop ett spretigt regeringsunderlag.
Kristersson riskerade att först få äta upp sina egna ord om en regeringskoalition utan en gemensam idé och gemensam färdriktning och därefter åka på stryk i statsministeromröstningen med betydligt fler nej-röster än 175.
Den charad som nu har avslöjats är alltså Ulf Kristerssons.
Det hade inte behövt vara så. Moderaterna hade kunnat vara just det samlingsparti som de nu använder som en innehållslös beteckning.
I stället för förbittring, destruktion, nationalkonservativ koalition och ohelig allians med Vänsterpartiet hade Moderaterna efter januari 2019 kunnat agera konstruktiv opposition. Rösta mot regeringsförslag som de är emot. Hjälpa fram den politik där M och regeringen tycker lika. Bygga broar till Centern men även till Miljöpartiet, som under Fredrik Reinfeldt, och investera i framtida alliansbyggen.
Och inte minst: Hålla en rak linje i striden mot ytterhögern i dess främlingsfientlighet och alla dess andra skepnader. I stället för att, som de nu gjort, tiga och tassa på tå inför den, anpassa sig till den och bygga in den i sin maktstrategi.
