Inte alla bor i större städer och tätorter. Och förutsättningarna för människor ser olika ut i olika delar av landet. Det är en bra sak när politiker belyser detta. Men många gånger blir fokus fel och lösningarna bristfälliga.
I en del länder har politiker, inte sällan populistiska sådana, samlat stort stöd i det som där anses vara landsbygd. Le Pens framgångar i Frankrikes presidentval 2012, Brexitförespråkarna i folkomröstningen i Storbritannien 2016 och i presidentvalet av demokratisabotören och lurendrejaren Donald Trump samma år. Det har varit frågan om mindre orter ofta präglade av jordbruk, mycket naturresurser och ibland avfolkningsbygder.
I Sverige har en del partier insett att det finns röster att fånga upp i liknande valdistrikt. Det syns även inför det stundande valet. Men i vilken utsträckning dessa väljare kan vara avgörande i valet är mer oklart.
Det saknas inte skäl för rikspolitiker att rikta sitt intresse mot annat än storstäderna. Myndigheternas närvaro är ofta liten eller ingen alls på mindre orter. Inte sällan är region- och kommunpolitiker upptagna med centralortens problem och förbiser andra bekymmer i andra delar av regionen eller kommunen. Små orter behandlas inte sällan styvmoderligt av större företag.
På en del håll i landet ser vi dessutom krympande kommuner och bygder som avfolkas. Sådant har konsekvenser för människorna som blir kvar. Sjunkande bostadspriser och uteblivna investeringar i renoveringar och nybyggen. Unga människor som söker sig till större orter för utbildning och jobb. Kvar lämnas färre som ska ta hand om fler, ofta äldre. Det är verkliga problem som politiker behöver hitta lösningar på.
Samtidigt är detta inte verkligheten för alla på landsbygden eller i mindre orter. Bekymren ser olika ut och är olika stora i olika delar av landet. Förutsättningarna för en väl utbyggd kollektivtrafik varierar. Avstånden i Skåne och Sörmland ser annorlunda ut än de gör i delar av Värmland och Dalarna. Det i sin tur påverkar i vilken utsträckning folk verkligen behöver köra bil i vardagen. Även på landsbygden.
Därför slår det verkligt fel när politiker, inte minst högerifrån, bland annat använder landsbygdsfolks bilkörande som argument för att sänka skatten på bensin och diesel. Eller för den delen som Kristdemokraterna föreslog nyligen: minska kraven på iblandning av biobränsle i diesel. Båda hade inneburit stora klimatpolitiska förluster, det senare även påverkat bränsleindustrins investeringsvilja i klimatomställningen. Men det skulle även innebära sänkt pris för alla utsläppare, inte bara de som verkligen behöver bilen i sin vardag. Belastas människor och företag på landsbygden oproportionerligt av sådana skatter får politikerna hitta smartare lösningar än så.
Politiker ska inte prata svepande om landsbygdens eller mindre orters utmaningar. De ska tala klarspråk om vilka de specifika problemen är och hur de tänker lösa dem. Ska människor kunna leva och driva företag på landsbygden behövs det bland annat bra internetuppkoppling. Tycker politiker att utrullningen av fiberbredband går snabbt nog till hushåll utanför tätorterna? Där avstånden är långa till offentlig och privat service behövs det kollektivtrafik. Alternativt att politiker lägger pengar på skolor och vårdcentraler närmare de människor som annars hade behövt resa långt.
Dessutom behöver en del politiker och andra opinionsbildare fundera över vad för slags bild de har av folk som bor i landsbygden och mindre kommuner. Människor där är som folk är mest. De vill ha en bra skola för sina barn, ett jobb att gå till och bostäder som passar deras livssituation. Och attitydskillnaderna mellan människor som bor på landsbygden och i städerna är inte särskilt stora.
Det kan man konstatera om man tittat i SOM-institutets rapport ”Regntunga skyar” från 2020. I kapitlet ”Landsbygden slår tillbaka?" av Gissur Ó Erlingsson, Henrik Oscarsson och Richard Öhrval undersöks svenskars förtroende för bland annat svenska politiker, grundskolan och polisen. Utifrån hur stor andel av kommunernas befolkning bor utanför tätorter delar författarna in landets olika kommuner i tre grupper: storstadsområden, landsbygd och övriga. Bortrensade är landsbygdskommuner som ligger nära storstadskommuner. Deras förutsättningarna är mycket annorlunda än i glesare kommuner.
Sådana indelningar ger inte hela bilden av verkligheten. Men några slutsatser kan dras av studien. Människors mellanmänskliga tillit har sett ungefär likadant ut sedan 1998. Andelen med stort förtroendet för polisen och grundskolan har också legat högt länge. I samtliga kommunkategorier är skillnaderna små eller knappt märkbara. Det betyder inte att det saknas kommuner där invånarnas förtroende för dess förmåga att leverera goda skolresultat är lågt. Och stödet för regionala och kommunala politiker som fattar impopulära beslut kan påverka valets utgång lokalt. Men skiljelinjen går inte nödvändigtvis mellan ”stad och land”.
Det är bra om politiker vill förbättra förutsättningarna för landsbygd och mindre orter. I det har även lokal mediebevakning en viktig roll. Men föreställningen att landsbygdens invånare skulle vara mycket annorlunda än andra svenskar är fel.
