Medborgare och medier ska hålla politiker under uppsikt även när det inte är valrörelse. Men när det närmar sig valet får skälen ännu mer tyngd. Noggrannhet och uppmärksamhet är på sin plats.
Det ska inte förväxlas med allmänt missnöje eller politikerförakt. Sådant tillför inget till sund debatt. Men att hålla ögonen på vad politiker sysslar med är en annan sak. Det som är komplext ska inte förenklas till oigenkännlighet, bara för att passa in i något partiorgans formelspråk. Politiska budskap ska i alla fall ha en viss markkontakt.
Politiker och partier kan välja att avstå från överdrifter om de egna prestationerna. De bör inte blåsa upp problem som inte ens förvärrats. Det räcker med att beskriva verkligheten för vad den är.
Men inte alla är så intresserade av saklig debatt, de vill hellre förfula debatten än förfina den. Allt sådant syns även på valaffischerna.
Partiplanscher är inte någon vidare källa till visdom. Tomma slogans och klatschiga grepp. Samtidigt finns inte mycket plats för så många ord på ett plakat, om budskapet ska kunna läsas från förarsätet i en bil, eller av en förbicyklande.
Det är hållbart hit, och stärkt dit. Regioncentern har något om "Frihetskraft". Socialdemokraterna skriver att Sverige och Sörmland ”kan bättre”. Moderaterna lokalt ”tror på Eskilstuna”. Ju kortare desto bättre verkar vara parollen – vad det verkligen betyder förblir oklart.
Från en del partier är det mer konkreta saker. Från SD-håll något populistiskt om billigare bränsle. Miljöpartisterna i Eskilstuna vill göra ån i centrum badbar. Men förutom detta är budskapen närmast ihåliga, inte upplysande.
Plakatens verkliga uppgift verkar vara att påminna om valet: Väljarna bör använda sin rösträtt senast på valdagen. Det är ingen dålig påminnelse. Men vill man veta mer bör man i stället läsa tidningen och partiernas program, lokalt, regionalt och nationellt.
Men även annat behöver väljarna se upp med. I debatten förekommer mycket falskhet. Den märks bland annat i skolpolitiken. Förslag som skulle kunnat motarbeta en del avarter i skolsystemet möts med vad som närmast är hittepå och lobbyistskrik. När det föreslås att det ska bli ett slut på köer till populära skolor ljuger en del högerpartister och lobbyister hej vilt om ”tvångsbussning”.
Den sortens oärlighet borde hederliga partier distansera sig ifrån, och göra motstånd mot. Partier med liberala anspråk, men också andra, behöver se att kösystemet till populära skolor inte är rättvist – och synnerligen icke-liberalt. Gallringsmetoden låser ofta ute utlandsfödda barn från populära skolor och spär på den segregation som många politiker vill motverka. Försvar av skolköer är försvar av privilegier.
Sedan har vi partierna som pratar om att "ta tillbaka kontrollen" i frågor om vård, skola, omsorg, transporter och allt däremellan. Jargongen är inte ny, varken i S eller V. För V är det surrogat för ideologi, i S är det svårare att skilja på om det är retorik för att undvika kritik från vänstern eller om det är partiets sakpolitik. Men i verkligheten har staten, regionerna eller kommunerna inte förlorat någon kontroll. Sådant som upphandlats eller står under tillsyn av myndigheter, kan knappast anses vara bortom ”demokratisk kontroll”.
Det finns även de i en del partier som vill mycket men inte förklarar hur det ska bli verklighet. Från vänsterhåll, men också från en del miljöpartister och kristdemokrater, kan vi i Sörmland se önskemål om sex timmars arbetsdag inom vård eller omsorg. Samtidigt ska fler patienter omfattas, och lönerna ska öka. Men hur ska det gå till när man inte ens har nog med personal?
Från högerns ytterområden hör vi även SD orda om hur mycket pengar som skulle sparas och kunna satsas på annat bara det blir "invandringstopp" eller "asylstopp" eller vad det kallas denna gång. Hur många gånger ska denna Särimnersgalt slaktas? Den svenska ekonomin, men också vården och omsorgen, behöver fler människor, inte något migrationsstopp – hittar dessa invandrare och flyktingar anställning i branscher med kompetens- och arbetskraftsbrist är det en bra sak. Dessutom finns en moralisk fråga, Sverige ska erbjuda skydd åt människor på flykt.
Och så har vi detta med kriget i Europa, orsaken till mycket av skadorna på världsekonomin, men också på den svenska. Detta verkar en del politiker, särskilt inom högern, helt vilja spela ner. Säkerhetspolitiken och Rysslands krig i Ukraina borde dominera debatten – eller i alla fall vara en betydande del av samtalet. Det verkar som om brutaliteten i Ukraina görs till bakgrundsbrus, och inte ses som det verkliga problemet.
Inte heller får ukrainska flyktingars situation i Sverige eller Sörmland något vidare debattutrymme i valrörelsen. De ukrainare som beviljats uppehållstillstånd enligt EU:s massflyktsdirektiv har inte samma rättigheter som de som beviljats uppehållstillstånd på annan grund. Detta kan regeringen göra något åt – men vill inte, inte än i alla fall.
Men även i Sörmland bör politikerna göra vad de kan för att underlätta de ukrainska flyktingarnas etablering här. Vi kan inte förvänta oss att de under ett kanske långt krig ska sitta och vänta med packade väskor.