Det är lätt att luras av högt ljud i vissa opinionskulvertar men fakta är följande: Svenskarnas förtroende för medier håller sig relativt stabilt. Det är högst för public service, trots att den oftast hamnar i skottgluggen. Lägst är förtroendet för kvällspress medan morgontidningarna ligger mittemellan. Och det har inte hänt så mycket med dessa siffror på tio år.
I den nationella undersökningen från SOM-institutet sa 76 procent förra året att de hade mycket eller ganska stort förtroende för innehållet i Sveriges Television. Motsvarande andel för Sveriges Radio var 70 procent. Det är i princip samma nivå som för tio år sedan – 78 respektive 73 procent.
Medieakademin ställer frågan lite annorlunda i sin barometer. Där ligger förtroendet för SVT på 68 procent och för SR på 65. Det är en minskning med tio procentenheter jämfört med 2011 men är stabilt sedan 2017.
Och allt bör ses i jämförelse. Förtroendesiffror i spannet 60-70 procent är hos Medieakademin toppnoteringar jämfört med de allra flesta samhällsinstitutioner och företag.
Samtidigt finns det skillnader inom befolkningen som främst hänger samman med politiska sympatier. Bland dem som avser lägga sina röster på M och KD är förtroendet för SR och SVT under snittet och allra lägst är det hos SD-väljarna – runt 30 procent i Medieakademins mätning.
Är då denna fläckvisa misstro något som kräver åtgärder från mediernas sida, inte minst så här inför ett valår? Det beror på vad misstron är orsakad av. Är den välgrundad? Medier har att leva upp till krav på saklighet, noggrannhet, relevans, oberoende, allsidighet. Mycket av detta kan undersökas empiriskt.
Bengt Johansson och Jesper Strömbäck, professorer vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet, gör det i boken Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018. De tittar bland annat på hur mycket medieutrymme partierna fick samt fördelningen mellan positiv och negativ publicitet. Redaktioner som studeras är Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Ekot, Rapport och TV4-Nyheterna.
Den som söker belägg för att medierna har missgynnat partier till höger och SD blir besviken. Den dåvarande Alliansen – M, KD, L och C – fick en mer gynnsam mediebild än regeringskoalitionen S, MP och V.
Sett till partier fick S och SD mest negativ publicitet. Men medan kritiken mot Socialdemokraterna mer bestod av journalisternas beskrivningar och kommentarer på nyhetsplats uttalades kritiken mot SD oftare av andra politiker.
"Resultaten ger därför inget stöd åt föreställningar att partiet skulle vara särskilt utsatt för journalisters kritiska omdömen och kommentarer i valrörelsen", konstaterar författarna.
Råder det då någon slagsida i bevakningen av vissa ämnesområden? Om man frågar allmänheten finns det framför allt ett sådant område: invandringen. I SOM-undersökningen 2015 instämde 54 procent helt eller delvis i påståendet ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”. Men stämmer det?
Även det har undersökts. I rapporten Invandring i medierna, skriven för Delegationen för migrationspolitiska studier, gick Jesper Strömbäck, Felicia Andersson och Evelina Nedlund igenom hur invandringen har skildrats i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet mellan 2010 och 2015.
De klassificerade artiklarna utifrån några negativa gestaltningar, som att invandringen ”försvagar Sverige ekonomiskt” eller ”försvagar den sociala sammanhållningen”, och några positiva, bland annat att invandringen ”bidrar till kompetensförsörjningen” och ”berikar svensk kultur”.
Slutsatsen är att de negativa gestaltningarna dominerar tydligt. Det må följa en nyhetslogik som fokuserar på problem men kan också, vilket det finns goda skäl att misstänka, leda till att människor överskattar sådant som flyktinginvandringens omfattning och kostnader kopplade till invandring.
Ett exempel: Hur många hade snappat upp i nyhetsflödet det som jag beskrev i min förra lördagskrönika – den starkt positiva utvecklingen av jobb och inkomster för utrikes födda, inte minst i utsatta områden, under de senaste 20 åren?
Men hur man än ser det går empirin emot föreställningen att medier håller igen i att berätta om invandring i termer av problem. Förklaringen till att många ändå tror det får sökas på ett psykologiskt plan.
Strömbäck och Johansson har presenterat internationell forskning om detta fenomen, att människor uppfattar medierapportering som vinklad om den går emot deras förutfattade meningar och åsikter (När bjälken sitter i betraktarens ögon: om fientliga medier-fenomenet). Ju mer engagerad man är i en fråga desto starkare blir den effekten.
Det är också allmänt känt att homogena åsiktsmiljöer, i form av sociala medier och informationsinhämtning via så kallade ”alternativmedier”, förstärker mångas uppfattningar – och gör att bjälken sitter fast hårdare.
Detta är ett internationellt fenomen och det finns inga enkla sätt för medier att hantera det. Vi bör dock fortsätta arbeta för upplysning, även sådan som rubbar folks cirklar, utan att låta oss distraheras av ogrundad misstro.
Och vi bör vägledas av fakta om det vi gör, inte av känslor.