I veckan har vi i tre huvudledare behandlat den kommande invandringspolitiken. Bakgrunden är den parlamentariska migrationskommitténs förslag som presenterades i september. Vi har kommenterat det falska sambandet mellan asyllag och mängden asylsökande, det ologiska lapptäcket av tidsbegränsade uppehållstillstånd som försämrar integrationen samt den helt centrala rätten till familjens enhet för flyktingar.
Kommittéförslagen har utsatts för ren massaker av remissinstanserna och borde vara svåra för riksdagsledamöterna att rösta igenom utan en grundlig omarbetning.
Men det är mycket möjligt att de folkvalda ändå ger grönt ljus till de sågade förslagen och hoppas på det bästa. För detta handlar om invandringsfrågor, där svensk politik har genomgått betydande avtrubbning och fördumning på senare år.
Det började runt valet 2014. Alliansregeringen hade förlorat, Fredrik Reinfeldt (M) hade avgått och högerfältet drabbades av stress över SD:s framryckning.
Det hette att vi måste tala om volymer och tak för flyktingmottagandet. Denna ledarsida tillhörde dem som efterlyste konkretion: Berätta vad det är ni vill åstadkomma och, framför allt, vilka lagar ni vill ändra. Så får förslagen diskuteras och värderas på deras egna meriter, precis som på alla andra politikområden.
Men detta var oerhört svårt. Få ville tala ur skägget. I vissa fall föreslogs tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta regler för ospecificerad ”anhöriginvandring”. Men när förslagen mötte motstånd tog det stopp i sakdiskussionen. I stället blev det återgång till den ursprungliga ljudslingan, till eländesbeskrivningar och till vikten av att "våga”.
Nu ett antal år senare – efter flyktinghösten 2015, Socialdemokraternas svängning, den förment tillfälliga lagen och årets förslag till ny utlänningslagstiftning – syns en förklaring: Förespråkarna av restriktiv flyktingpolitik flyr den sakpolitiska debatten eftersom de inte klarar av den.
De känner sig trygga med de breda penseldragen – påståendena om ohållbart flyktingmottagande, den misslyckade integrationen samt ödesmättade men i sak vaga fraser som ”vi ska inte tillbaka till 2015”. Varje försök att ta sig utanför denna box, precisera analysen och diskutera sakpolitiken misslyckas.
Exempel 1: 2017 hade asylmottagandet återgått till historiskt normala nivåer. Finansminister Magdalena Andersson (S) menade dock, med blicken fäst vid valrörelsen 2018, att de ändå var för höga, eftersom utsikterna till jobb, bostad och utbildning för nyanlända var för dåliga.
”Jag tänker att de personerna har större möjligheter om de söker sig till något annat land”, sade hon i Dagens Nyheter om de asylsökande. Det var välkommen tydlighet. Talet om integrationsproblemen blev konkreta och öppnade för jämförelser med andra mottagarländer.
Så, vilka länder var det Andersson syftade på? Var är chanserna till etablering bättre än i Sverige? Tystnad.
Exempel 2: Regeringen försökte nyss lätta på jobbreglerna för de ensamkommande som omfattas av gymnasielagen, eftersom coronakrisen gör det svårare för dem att få arbete. Det röstades dock ner i riksdagen.
Moderaterna var drivande i att stoppa detta. Men så klev talespersonen Maria Malmer Stenergard (M) utanför boxen. ”Det innebär att man prioriterar dem som inte har skyddsskäl framför exempelvis kvinnor och barn”, sade hon till Sveriges Radio.
Kvinnor och barn? Mycket bra. Det berör ett verkligt problem. Och det finns en hel del förslag för att bättre värna kvinnor och barn i asylsystemet, framför allt förbättra möjligheterna till familjeåterförening. Det är bara det att Moderaterna säger nej till allt detta. Finns det då något annat som partiet vill göra för att prioritera upp kvinnor och barn i flyktingpolitiken? Tystnad.
Exempel 3: Efter press från Miljöpartiet har regeringen presenterat en utformning av den i januariavtalet inskrivna humanitära grunden i utlänningslagen. Det kan bli den ventil som låter flera tusen ensamkommande unga stanna i Sverige. Förslaget stöds av Centern och med största sannolikhet även Vänsterpartiet, och kan därmed samla en riksdagsmajoritet.
M, KD, SD och L säger däremot nej. Vi kan tvista om det sätt Sverige har behandlat de ensamkommande på, vi kan vara oense om principerna, men vi kan knappast ha olika bilder av verkligheten. Och den är att Sverige inte kommer att kunna tvångsutvisa flera tusen unga personer till Afghanistan. Så hur ska vi då hantera dem? Här är tystnaden öronbedövande från den sidan.
Det verbalt ödesmättade invandringsmotståndet har på flera håll blivit ett slutet kretslopp. Det förhåller sig inte till fakta och kunskap, det har inga klara resonemang om orsak och verkan, det tar inte sikte på att hantera invandring som fenomen, utan handlar mer om politisk positionering och frasradikal identitetspolitik.
Det löser inga problem och gör Sverige till ett sämre land – för alla.
