Hans Schöier var Eskilstuna-Kurirens chefredaktör mellan 1965 och 1989. Han blev en av Sveriges grundlagsfäder. Han var också ordförande i Tidningsutgivareföreningen. Här om veckan gick han bort efter en tids sjukdom, 93 år gammal.
Det är ett rikt arv Schöier lämnar efter sig. Han är en av dem som satt starkast prägel på denna ledarsida, som sedan 2016 även är en del av Katrineholms-Kuriren. Det gäller såväl politisk tendens och profilfrågor som sättet att skriva.
Det sista blev jag varse när jag kom till ledarsidan 2002. Ett års erfarenhet som ledarskribent var inte mycket värd när mina texter hyvlades ner av den politiska chefredaktören Jerker Norin med uppmaningen: skriv enklare, rakare, gå rätt på frågan, brodera inte.
Senare fick jag veta historien. Det var samma budskap som Jerker fick från Hans när de började jobba tillsammans på 1980-talet.
Politiskt stod Hans Schöier, pastorsson med frisinnade rötter, på den liberala vänsterkanten. Som medlem i Folkpartiets programkommitté var han med och tog fram partiprogrammet 1971 som bland mycket annat innehöll kravet på individuellt knutna löntagarfonder. I praktiken handlade det om vinstdelning till de anställda, en avsevärd skillnad mot de fackligt kontrollerade fonder som LO föreslog och som Socialdemokraterna i mycket urvattnad form genomdrev.
Men det var ändå ett långtgående kontroversiellt förslag, om än i samklang med tidsandan. I dag är det mer naturligt att väga in fler aspekter i en sådan fråga, som effektivitet och vikten av gränser mellan staten och näringslivet. Men Hans Schöiers frisinnade, folkrörelsepräglade syn på maktrelationer håller än – misstänksamhet mot maktkoncentration och vaksamhet mot sluten maktutövning.
Det kom till uttryck i den yttrandefrihetsutredning som leddes av honom och lever fortsatt på denna ledarsida. Utredningens slutbetänkande lämnades 1983 och blev till en ny yttrandefrihetsgrundlag. Det var den stora insatsen. Fler yttranden än de som trycktes i en tidning, som de i tv och radio, fick förstärkt grundlagsskydd. Men det gjordes i en separat grundlag, så att de undantag som hade gjorts för etermedier, exempelvis reglering av innehållet i public service, inte släpptes in i Tryckfrihetsförordningen och inte urvattnade den.
Vid sidan av det lagtekniska är utredningen ett passionerat försvar av yttrandefriheten. En central tanke är att denna frihet är, uttryckt med Schöiers omisskännliga precision, ”…en restriktion som en majoritet ålägger sig i förhållandet till växlande minoriteter och enskilda människor. Majoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen. Det är mycket begärt. Det är exakt vad som begärs. Ty i det åtagandet konstituerar sig det fria samhället. Där finns också dess möjligheter till förnyelse och växt.”
Utredningen innehöll ett par förslag som var före sin tid. Ett sådant var att utvidga meddelarfriheten. Förbudet mot efterforskning av källa och mot repressalier skulle inte bara gälla offentliga arbetsgivare, utan även ”privaträttsligt organiserade subjekt” som ägnar sig åt myndighetsutövning.
En sådan lag klubbades av riksdagen, men först 34 år senare. Anställda i privata företag, som skolor och vårdinrättningar, men som arbetar på uppdrag av kommuner och landsting (regioner), fick samma meddelarfrihet som offentliganställda.
Ett annat utredningsförslag var att låta meddelarfriheten gälla hela arbetsmarknaden. Vissa uppgifter skulle undantas, som affärshemligheter och patent, anställdas personliga förhållande och liknande.
Det var alldeles för radikalt för Sverige 1983 och så tycks det fortfarande vara. En sådan ordning skulle innebära att inte bara näringslivet utan även frivilligorganisationer, däribland fackliga sådana, skulle kunna utsättas för kritisk genomlysning av ett slag som de inte är vana vid.
Men denna schöierska tanke är riktig och är fortsatt denna ledarsidas uppfattning. Som det uttrycks i utredningen: Där makt utövas måste öppenhet råda.