Dagens Nyheter hade i veckan en föredömlig genomgång om arbetslösheten bland unga. Tidningen visade att Sveriges ungdomsarbetslöshet inte tillhör EU:s högsta, som det ofta hävdas, utan lägsta.
Unga som studerar, även på heltid, och söker arbete samtidigt klassas som arbetslösa. I länder som till skillnad mot Sverige har arbetsplatsförlagda yrkesutbildningar – lärlingssystem – räknas de som arbetande. I avsaknad av studiestöd under sommaren letar många svenska studenter jobb och hamnar i arbetslöshetsstatistiken. Sammantaget ger allt detta en missvisande bild av situationen för svenska ungdomar.
Om man i stället för rena arbetslöshetssiffror tittar på andelen unga som varken jobbar eller pluggar har Sverige EU:s fjärde lägsta och inte fjärde högsta ungdomsarbetslöshet. Andelen sjunker från 25 procent till under 7 procent i åldrarna 15 till 24 år.
Det här är inte nyheter för den som följt frågan. Statistiska centralbyrån (SCB) har en mycket pedagogisk förklaring på sin hemsida. Ändå fortsätter de missvisande påståendena.
Och det är tyvärr så mycket av debatten om sysselsättningen förs. Saklighet ersätts av enkla angreppspunkter som förvrider verkligheten. Flera partier är medskyldiga.
”Vi har EU:s fjärde högsta arbetslöshet” sa Ulf Kristersson (M) i sitt anförande vid förra veckans partiledardebatt i riksdagen. Samma budskap återkommer från L, KD och SD för att ge bilden att Sverige misslyckas.
Det är oseriöst. I ”fjärde högsta”, i åldersgruppen 15-74 år, finns de av DN beskrivna och i sammanhanget missvisande siffrorna. Arbetslöshet räknas inte heller på hela befolkningen utan som andel av arbetskraften – de som har arbete eller står till arbetsmarknadens förfogande. Den som inte jobbar, men inte heller söker jobb, finns inte i den statistiken.
Ett land med många tidiga pensionärer, hemmafruar eller långtidssjukskrivna får en lägre arbetslöshetssiffra än ett land där den faktiska pensionsåldern är högre, där fler kvinnor jobbar och där man håller sjukskrivningarna nere. Sverige hör till den senare kategorin. Ja, vi är faktiskt bäst i EU. I inget annat EU-land är så få människor i arbetsför ålder utanför arbetskraften.
Denna arbetslinje, tillsammans med en välfungerande arbetsmarknad och en del annat positivt, ger Sverige EU:s högsta sysselsättningsgrad, närmare 81 procent (i åldern 20-64) till och med under pandemiåret 2020.
Det svenska ordet sysselsättning leder, till skillnad mot det engelska ”employment”, lätt tankarna till att det är lite vad som helst. Men det följer definitionen i en rekommendation från FN-organet ILO och betyder inget annat än lönearbete. Man ska vara antingen anställd eller egen företagare med lön för minst en timme i veckan.
Vissa hänger upp sig på den där timmen, ibland underförstått att den syftar till manipulation. Men det är internationell standard som finns för att man ska kunna jämföra alla världens länder. Den låga tröskeln på en timme är till för att få med så mycket av lönearbetet som möjligt.
Så hur många i Sverige jobbar så lite som en timme i veckan? Under 2017 var de 0,2 procent av de arbetande i åldern 20 till 64 år enligt SCB. Fyra procent jobbar mellan 1 och 19 timmar i veckan. Den genomsnittliga veckoarbetstiden är 38 timmar.
Ulf Kristersson, Ebba Busch, Nyamko Sabuni och Jimmie Åkesson (kanske) vet allt detta. Ändå fortsätter de att fördumma debatten genom att styra väljarnas blickar mot synvillan – arbetslöshetssiffran – och inte låtsas om att Sverige har en större andel människor i jobb än sedan före 1990-talskrisen – och med mycket högre reallöner.
Men det är också precis så Stefan Löfven gjorde inför valet 2014. I stället för sysselsättningen satte han ljuset på den redovisade arbetslösheten, för att väva in det i budskapet att "något håller på att gå sönder i Sverige".
Därför satte Löfven upp målet att ge Sverige EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det var onödigt, missvisande och riskabelt. Om S och MP verkligen hade jagat detta mål hade Sverige varit illa ute. Regeringen hade uppmuntrat folk att gå i tidig pension, börjat sjukskriva folk lättvindigt och rullat ut meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Det är så ett land i sysselsättningstopp enklast kan halvera arbetslöshetssiffrorna på sex år.
Men regeringen gjorde inget av detta. Sjukskrivningarna minskade, arbetskraften växte, sysselsättningen fortsatte öka, från knappt 80 procent till 82 procent mellan 2014 och 2019, för att sjunka en dryg procentenhet under pandemin 2020.
Så nu är rollerna ombytta. Socialdemokraterna lyfter fram det sysselsättningsmått som de ignorerade 2014. Moderaterna gör tvärtom och framställer jobbläget som en katastrof, trots att det är bättre än när de styrde. Sett över längre tid växeldrar partierna i att svartmåla Sverige.
Det borde gå att göra annorlunda. Oppositionen kan släppa fixeringen vid de mörka Sverigebilderna, medge att allt fler i vårt land arbetar och att utanförskapet minskar. Regeringen bör i sin tur erkänna att den positiva utvecklingen av sysselsättningen under Löfven-regeringen är en fortsättning på Reinfeldt-åren.
Med enighet kring detta kommer det att finnas stridsämnen kvar så att det räcker och blir över. Men den offentliga diskussionen blir bättre och väljarna klokare.