”Samtal”. Det är ordet som Nyamko Sabunis partiledning valt som beskrivning av sina tilltänkta relationer med Sverigedemokraterna. Samma formulering används gärna av moderater och kristdemokrater och av andra som förespråkar detta. Efter att ha upprepats tillräckligt många gånger förvandlas ordet till slentrian och dyker till och med upp i beskrivande nyhetsartiklar.

Ordvalet är försåtligt men också avslöjande. Detta handlar ju inte om till intet förpliktigande samtal utan om diskussioner i syfte att bilda riksdagsmajoriteter. Innebörden av samtalen är samarbete, överenskommelser, allians.

Alla vet det, men de som förordar denna linje gentemot SD inser samtidigt att de jobbar ur ett underläge i förhållande till de principer som de fram till nyligen stod bakom. Därför behövs dessa språkliga rökridåer som erbjuder ett tillräckligt mått av självbedrägeri för att möjliggöra förflyttning till en ny position, en ny norm, och för Liberalerna en förvandling till ett parti av helt annat slag.

För det är vad det här skiftet innebär. Den politiska skiljelinje som Sabuni och hennes anhängare ritar upp, för eller emot ”borgerligheten”, är konstlad och historielös. 

Åtskilliga av dem som vill ha en regering utan socialdemokrater vill inte ha den till varje pris. Den som blickar några år tillbaka bör också se att de moderata och kristdemokratiska partier med vilka Folkpartiet/Liberalerna byggde koalitioner var i avgörande delar annorlunda än de blivit i dag.

I det längre perspektivet har den svenska organiserade liberalismens relation till det som gått under namnet borgerlighet skiftat flera gånger, från direkt avståndstagande till acceptans och sakpolitisk gemenskap till en fastare allians. Det sista var möjligt först efter en grundlig moderat politikomläggning under Fredrik Reinfeldt – ett arv som Ulf Kristerssons moderater till stor del har övergett.

Folkpartiet och Liberalerna har under hela sin existens hållit gränsen mot extremismen, mot partier som varit fiender till vårt samhällssystem och befunnit sig i organisatoriska eller ideologiska allianser med icke-demokratiska krafter i utlandet. 

I det har folkpartisterna inte varit ensamma. Alla Sveriges etablerade partier, på senare tid även de gröna och en del reformerade vänstersocialister har upprätthållit denna gräns. Men när andra har svajat har det liberala partiet alltid stått fast.

Det är denna historia som Liberalerna kan bryta med i morgon då partirådet tar ställning till partistyrelseförslaget om att underordna och inordna sig i koalitionen mellan M, KD och SD. Den som hållit ögonen öppna har dock kunnat se ett skifte ända sedan Nyamko Sabunis kampanj för partiledarposten. 

Genom en rad uttalanden och ställningstaganden har hon visat att hon drar sin viktiga politiska skiljelinje någon annanstans än där Sveriges liberaler har dragit den under hundra år. Hon har odlat en högeridentitet i partiet – i en tid då moderater och kristdemokrater sökt större samsyn med och byggt in högerradikaler i ett nytt högerblock.

Detta har krävt sakpolitisk anpassning. Sabuni har bland annat flyttat sitt partis flyktingpolitik närmare M och KD, i strid med Liberalernas partiprogram, samtidigt som hon där sökt konflikt med C, S och MP. 

Och samtidigt som SD kallar invandrare ”kulturell belastning”, gör kollektivistiska utfall mot muslimer och kräver att flyktingar återvänder till sina ursprungsländer, och när frågan om Liberalernas vägval ställs på sin spets, proklamerar Sabuni att SD och L läser av samhällsproblem på samma sätt (SVT 7/3) och har ungefär samma uppfattning om integrationspolitiken (SVT 26/3).

Hon har förstås yttrat även mindre smickrande saker om SD. Men hon drar inga slutsatser av det och bottnar inte i något annat än åsikten att hennes parti hör hemma i ett ”borgerligt” block. Denna identitet är frikopplad från sakfrågor och principer, och den leder till en brytning med partiets idétradition.