Samma hörna som Ungern och Polen bör man inte stå i

Lördagskrönika 17 september 2022 04:23
Detta är en ledarkrönika. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Det var ingen obetydlig sak som röstades igenom i Bryssel i veckan. Omdebatterade i Sverige, men inte det enda viktiga, var de så kallade ”minimilönerna”.

Nu var det förvisso inte något lagkrav på lägstalöner i medlemsländerna som röstades fram i EU-parlament. Nej, det handlade om att de medlemsländer som redan i dag har lagstadgad minimilön bättre ska ta hänsyn till flera, valfria, kriterier. Landets skattenivå, produktivitetsutveckling och köpkraft är några saker som länderna ska välja mellan. Fackförbund och arbetsgivarorganisationer ska också konsulteras när lönerna sätts.

Dessutom ska staterna uppmuntra till ökat kollektivt förhandlande. EU-kraven handlar alltså också om att öka fackens och arbetsgivarnas inflytande över lägstalönerna.

I direktivet, som nu behöver godkännas i ministerrådet för att bli verklighet, hyllas den modell för lönesättning som finns i bland annat Sverige.

 

Länders traditioner – där förhandling mellan arbetsgivare och fack är norm – ska alltså respekteras. Trots dessa försäkringar har Sverige varit en broms snarare än en konstruktiv samtalspartner. I samtliga svenska partier, i stora delar av näringslivet och bland fackföreningarna har man satt sig på tvären. Det heter att den svenska lönesättningsmodellen inte får påverkas av direktivet.

Bromsen bör diskuteras. Men att svensk avtalsmodell inte ska sättas ur balans är klokt. Denna lönesättningsform har tjänat Sverige väl. Fack och arbetsgivare vet bättre än något myndighetskontor i Stockholm vilka ekonomiska förutsättningar och problemområden deras bransch eller verksamhet har. Det är en flexibilitet som inte ska underskattas. Förhandlingsmodellen resulterar också i förhållandevis stabila arbetsmarknader.

 

I övriga EU är dessa förhandlingsmodeller undantag, inte regel. Där är det i huvudsak staten som sätter nivån på lägstalönerna. Resultatet i dessa länder är ofta långa köer utanför politikers dörrar men också höga domstolskostnader. De fackförbund och företagsintressen som står närmast politikerna får då mer inflytande än andra. Det är knappast eftersträvansvärt. Därför hade det inte varit fel om den svenska lönesättningsmodellen hade gått på export.

Samtidigt kan sådant inte kopieras rakt av. Den sortens förändring måste komma inifrån, och kan inte orkestreras från Bryssel. EU-direktivets uppmuntran till kollektiv förhandling, hur ska sådant gå till? Det är facken, inte staten, som ska ragga medlemmar.

Samtidigt: aggressiv strejkpolitik och tjurskalligt försvar av privilegier kan säkert locka en och annan medlem men också skrämma bort andra. Det är på sikt även skadligt för ekonomin, allmänhetens förtroende för fackföreningar och relationerna med arbetsgivarna. Men även näringslivet måste ta sig till förhandlingsbordet, och inte viska i politikers öron. Sådant kräver tillit, men allra mest: insikten om ömsesidigt beroende.

 

Så var det bromsen. Bara för att den svenska modellen i stort är välfungerande, betyder inte det att man ska obstruera i EU om sådant som kan vara nyttigt för andra. EU är ett samarbete mellan demokratier. Då krävs kompromisser och solidaritet, inte enögdhet. 

Och flera stater har erfarenheter av att somliga länder utnyttjar den inre marknaden för att konkurrera med låga kostnader, uppnådda genom undermåliga eller diskriminerande trygghetssystem. Sådant kan undergräva den gemensamma marknaden. 

Sedan finns det förstås saker som är värda att diskutera och lyssna på. Vad kan och bör EU ha inflytande över, och i vilken utsträckning? I klimat- och flyktingfrågor finns det skäl att ha gemensamma former och regler. Rysslands krig i Ukraina kräver även det sammanhållning. Och om ingreppen handlade om att helt styra länders lönesättning hade det varit att gå alldeles för långt. Men förslaget handlar ju inte alls om det. Däremot om att göra kriterierna för lönesättning genom lag transparanta och förutsägbara.

Laval-domen spökar fortfarande hos arbetsmarknadens parter i Sverige. Risken för att en överivrig EU-domstol skulle tolka direktivet till nackdel för den svenska förhandlingsmodellen finns, men får anses vara förhållandevis liten.

 

Och återigen har vi detta med sällskap. När Sverige sätter sig på tvären på detta vis står landet plötsligt i samma hörna som Polen och Ungern. Det är länder som gärna rider på den inre marknadens fördelar och vill ta emot EU-pengar, men som ofta bråkar när de borde kompromissa för EU:s funktionssätt. Dessa stater har politiserat domstolar och undergrävt pressfriheten. Nyss antog EU-parlamentet, med stor majoritet, också en rapport om utvecklingen av rättsstaten i Ungern. I den slogs det fast att landet inte längre är en fri demokrati. SD – den ungerska regimens ideologiska vänner – röstade dessbättre som enda svenska parti, mot detta ställningstagande.

Den sortens sällskap kan Sverige vara utan. Både i regering och i EU.


 
 
 
 
 
 
Läs mer!

Värsta varselvågen sedan pandemiåret 2020

Ekonomi
Värsta varselvågen sedan pandemiåret 2020

Insändare: Politikerarvodena är ohemula i Strängnäs

Politikerarvodena är ohemula i Strängnäs
Visa fler
Ämnen du kan följa