Den som vill skydda ett privilegium har det lättare om många tror att förändring leder till orättvisor och stora ekonomiska störningar.
Det är sådana föreställningar som Finanspolitiska rådet vill skingra med sina färska räkneexempel på skattereformer med en omfattning på cirka 50 eller 75 miljarder.
De sex nationalekonomerna i rådet har uppgiften att ge riksdag och regering starkare beslutsunderlag. Nu har de använt databaser och avancerade statistiska modeller för att beräkna effekter av en mer omfattande skattereform med den inriktning som fyra partiers januariprogram (S, MP, C, L) pekar fram mot.
Vad rådet visar är inte småsaker: Ett skattesystem som både är enklare och mer samhällsekonomiskt effektivt, och bygger på principerna från den förra stora skattereformen 1990-91, kan utformas så att både inkomstfördelning och skatteintäkter förblir ”praktiskt taget oförändrade”. Förändringarna inom olika inkomstskikt tar i stora drag ut varandra.
De har räknat på flera tiotals miljarder i sänkt skatt på löntagares och företagares arbetsinkomster, genom dels minskad statlig inkomstskatt, dels omgjorda och utökade grundavdrag. Å andra sidan görs beskattningen av kapitaltillgångars avkastning enhetlig och får samma skattesats, även för värdet av att bo i en ägd bostad. Dessutom finansieras en del av inkomstskattesänkningen med att en enhetlig moms med 21 procent ger några miljarder mer än de nuvarande tre momsnivåerna.
Sådana här resultat, där det lönar sig bättre att arbeta, samtidigt som olika slags kapital behandlas likvärdigt, och inkomstskillnaderna inte blir särskilt mycket förändrade, kan rimligen uppnås med flera olika varianter av en skattereform, inte bara de båda skisser rådets ekonomer kört genom datorerna. I ett politiskt beslut behöver långt fler pusselbitar fogas ihop. Exempelvis kan även barnbidragen då användas för att göra reformen balanserad.
Men Finanspolitiska rådet gör politiken och samhällsdebatten en viktig tjänst när rådet slår sönder föreställningen att stor sänkning av skatt på arbete är detsamma som att ekonomiska klyftor i samhället blir avsevärt större. Så var det inte vid den stora skattereformen för 30 år sedan och så är det inte heller i dag.
Därmed gör Finanspolitiska rådet det också lättare att få en klargörande diskussion av hur flera av senare årtiondens skatteförändringar inte bara motverkat en effektiv samhällsekonomi. De har skapat intressegrupper som i praktiken motverkar arbetsvänliga skatter. Främst vill de i stället slå vakt om undantag och förmånsregler som gett dem privilegier, och som samtidigt ökat ekonomiska klyftor mellan storstad och landsbygd, och medfört att hyresboende missgynnas.
Sverige har verkligen en avsevärt hård beskattning av löneinkomster för dem med välbetalda jobb i näringsliv, sjukvård och på annat håll. Ändå har många som har det bra ställt en klart förmånlig skattebehandling. Somliga som blir rika skattar mindre än sådana som har samma inkomst och arbetar i kvalificerade yrken men har ytterst hård arbetsbeskattning.
En förklaring är en serie kryphål som gynnar vissa yrken. De så kallade 3:12-reglerna har urartat till att arbetsinkomster för vissa grupper av höginkomsttagare kan förklädas till kapitalinkomst med särskilt låg skattesats. En ännu större förklaring är kapitalbeskattningens markanta förmånsbehandling av bostadsägande, skuldsättning och kapitalvinster.
En verkligt stor skattereform är ett av de mest utpräglat liberala projekten som januariprogrammet från S, C, L och MP kan möjliggöra. Men den är också en förutsättning för att ekonomin ska kunna åstadkomma skattebaser som kan bära de utgifter för vård, utbildning och säkerhet som såväl dessa fyra som andra partier vill ha. En sådan skattereform är ett flerårsarbete. Men den behöver påbörjas med en rejäl etapp till 2022 där steg framåt tas i alla huvudfrågor.
Finanspolitiska rådets inspel är till god ledning i mycket. Men inte i allt. Målet att förenkla har drivits alltför långt och ensidigt när både jobbskatteavdrag och grundavdrag tänks bli utbytta mot ett ganska stort årligt skattefritt grundbelopp. Detta skulle bli mycket gynnsamt för deltidsarbete, men Finanspolitiska rådets beräkning tyder på att många heltidsarbetande ändå skulle få föga förbättring av vad en ökad löneinkomst ger efter skatt.
Viktigast för att komma vidare är dock att skattedebatten efter detta blir mer konstruktiv.