Staten är inte allt. Det är en viktig påminnelse i svåra tider. Rikspolitiker och högre beslutsfattare i myndigheter kan och bör givetvis överväga stöd för svårt utsatta medborgare. Men de sitter inte på alla lösningar. Staten är trots allt mindre än samhället.
En del medborgare förväntar sig dock att rikspolitiker ska ha svar på varje enskilt problem. Det är en sorts illusion fler borde göra sig av med. Samhällets olika delar har olika styrkor och förmågor och staten är inte alltid det organ som bäst hanterar de besvär människor har i sin tillvaro.
Än värre är det att många rikspolitiker hänger på dessa attityder. För dem kan det ibland vara någon sorts statscentrerad ideologi som motiverar klåfingrigheten. Men en del andra partier och politiker på riksnivå bekräftar medborgarnas önskan om att staten ska fixa allt. Oavsett om det är genomförbart eller stämmer överens med den egna ideologin.
Elprisfrågan är ett sådant exempel.
Vi visste inte förra hösten att 2022 skulle innebära krig i Europa. Men redan då såg vi hur höga gaspriser pressade upp elpriset i södra Sverige, och på andra håll i Europa. Ännu längre har det varit känt att det finns risker för balansen i elsystemet under topptimmarna på blåsfria vinterdagar.
Ändå vägrade många svenska partier att prata om just medborgarnas eget ansvar. Tidögänget, M, KD, L och SD, var inga undantag. De pratade hellre om ett pengastöd för elkonsumtion från staten. När verkligheten sedan knackade på och samma partier tagit sig in på regeringskansliet blev det annat ljud i skällan. Man började poängtera individens ansvar.
Men felet var att från början bekräfta de missriktade föreställningarna. För även under en valrörelse behöver nyanserna om vad staten kan och bör göra komma fram. Det handlar om att förmedla att alla, inte bara beslutsfattare i politik och myndigheter, kan och bör ta ansvar när det är svårare tider.
Det hade varit bättre om politikerna tagit till sig en del av erfarenheterna från pandemin. Vissa partier, däribland Moderaterna, visade då förvisso en del oförstånd om att vilja slänga ut mängder med statliga pengar på kort tid till samtliga företag, oberoende hur eller om dessa bolag skadats av smittans härjningar.
Och visst brast väl svenskarnas uthållighet emellanåt. Men visade vi inte då att individer kunde ta ansvar inte bara för sig själv, utan också andra?
Lärdomen är: Förklarar politiker och andra beslutsfattare rakt och klart vad problemet handlar om, ja då lyssnar medborgarna. Det gäller både i pandemi och i en av krig skadad världsekonomi.
Inte heller ska vi glömma bort det fritt organiserade civilsamhället. Dessa många föreningar är ofta mer snabbfotade än stuprörsstyrda kommunapparater och fyrkantiga statsmyndigheter. Det kan handla om fack, idrottsföreningar, samfund, studentförbund, hjälporganisationer som människor frivilligt ansluter sig till. Bestämmer sig människorna i dessa sammanslutningar för något kan mycket bra bli genomfört. Det är samhälleliga nyttor som kan komma många till del så länge föreningarna inte slår över i enögd "klasskamp" eller extrem nationalism.
Lönesättning genom överenskommelser fack och näringsliv emellan gynnar ekonomisk utveckling samtidigt som arbetstagare får inflytande över sin arbetssituation. Det är värt att slå vakt om. Lokala fotbollslag och bandyklubbar håller igång idrottskultur samtidigt som barn och ungdomar lär sig hälsosamma träningsvanor och hittar sociala sammanhang utanför skolan som inte stör studier. Så mycket motion hade dessa barn inte kunnat få i skolan. Det kan också vara ett sätt att hålla ungdomarna borta från brottslighet av olika slag.
I hjälporganisationer kan de som har lite mindre pengar hitta stöd som de inte kunnat eller velat få från socialtjänst – matlag finns här och var. Men också sådana som organiserar aktiviteter som en del socioekonomiskt svaga familjer inte skulle ha haft råd med annars. Inte heller ska det kyrkliga engagemanget underskattas. Vid stora olyckor, kriser eller när dödlig brottslighet drabbar orter är dessa religiösa samfund, även de av mer frikyrklig sort, ofta tidigt på plats med stöd och samtal – även för människor som inte delar deras övertygelse.
Denna mångfald av olikheter har i ett demokratiskt fungerande samhälle ett egenvärde som är värt att värna. Men det förutsätter att människor engagerar sig i föreningar och vågar ta på sig förtroendeuppdrag.
Ambitioner om att inte gynna antidemokratiska tendenser eller pengafifflande när politiker utformar regler och stödsystem för föreningar och studieförbund behöver inte vara dåliga. Men det får inte leda till att mångfalden eller det fria i föreningslivet slås sönder av dokumentationsiver eller statsdirigering.