I klimatpolitiken avgörs mycket i detaljerna. Samtidigt får sådant inte skymma den större bilden.
Det gäller även EU:s utsläppshandelssystem. Det är en kritisk del i europeisk klimatpolitik. Genom att sätta pris på utsläppen ska industrierna som omfattas av systemet motiveras till att kraftigt minska eller helt eliminera sina klimatskadliga utsläpp. På senare tid har prissättningen tagit skruv – från billiga utsläppsrätter och små effekter till ökade priser och bättre resultat.
Sedan en tid tillbaka har EU-politiker gjort klart att systemet bör vässas. Antalet utsläppsrätter ska bli färre, fler sektorer – däribland vägtrafik och fastigheter – ska omfattas av handeln och gratistilldelningen till en del industrier ska det sättas slutdatum på. I vilken omfattning och var gränserna för sådant bör dras kan diskuteras, men att steg i en sådan riktning behöver tas är klart.
Detta hade EU-parlamentet att ta ställning till under onsdagen. Men inget förslag lyckades samla nog med stöd bland ledamöterna. Bland andra sänktes det förslag som kom från EPP-gruppen, där bland annat M och KD ingår, och andra som den kommer överens med. Dessa hade karvat mycket i EU-kommissionens ursprungliga förslag. Detta gick att läsa om i Politico (8/6). Partigrupperna för socialdemokraterna, de gröna och vänstern fann att denna reform var alldeles för ”generös” – i synnerhet för en del industrier, som stål- och cementtillverkning. Datum för utfasningen av gratis utsläppsrätter sattes senare än önskat.
De röda och gröna grupperna såg hellre att reformen försenades än att förslaget, enligt dem, urvattnades på detta vis. För deras nej röstade i det momentet även en klimatskeptisk ytterhöger, och en del andra ledamöter. Det ledde till ett nederlag för förslaget. Reformen har nu återsänts till parlamentets utskott.
När klimatpolitik utformas är sänkta utsläpp huvudmålet. Samtidigt är det viktigt att skatter och utsläppshandel inte skruvas åt så hårt att på sikt hållbara branscher slås ut i övergången. Tanken är att företag och människor ska motiveras till omställning, effektivisering och att göra sig av med fossilberoendet.
Med ett krig som rasar på i Ukraina, sanktioner mot angriparlandet Ryssland och en del klimatpolitik som redan är på plats, kan den ekonomiska belastningen bli stor. Det finns skäl att ta hänsyn till dessa omständigheter. Samtidigt ska klimatpolitiken inte bara verka nu, utan långsiktigt.
Hänsyn betyder inte oreserverade lättnader. Klimatpolitiken i EU och Sverige får inte slås sönder. Politiker bör inte lyssna på ensidiga särintressen och pressa fram generella kostnadslättnader på klimatskadliga utsläpp. Sådant gynnar fossilbranscher i oljemonarkier, liksom Putins styre och hans krig i Europa – inte det medborgerliga allmänintresset.
Tidspressen i klimatpolitiken är stor – omställningstempot i industrierna, och andra sektorer, behöver öka. Utsläppen måste ner. Stora satsningar på klimatvänligare stålproduktion, däribland i Sverige, är nödvändiga. Fler behöver göra det, och snabbare. Svårigheterna att uppnå något liknande i cementbranschen behöver övervinnas. Varje sak som försenar denna omställning är en förlust för oss alla. Att för en tid fälla förslag som tar EU i rätt riktning måste därför vara väl motiverat och syfta till att senare nå fram till en bättre, men också politiskt möjlig, utformning.
Samtidigt finns skäl till självrannsakan i de partigrupper som hellre sätter lägre än högre klimatambitioner, och där ledamöter ofta står vissa av näringslivets lobbyister nära. Det är de senare som ofta står på bromsen.
När reformen nu åter ska förhandlas i utskotten måste ansvarstagande partigrupper snacka ihop sig ordentligt. EPP och den socialdemokratiska gruppen i synnerhet, men också de liberala och gröna grupperna i EU-parlamentet. Kan inte dessa komma överens är risken att sabotagepartier, EU-motståndare, Putinmedlöpare och klimatförnekare fortsätter kommer åt att ännu mer fördröja och stoppa viktig politik.
I dessa utskottsförhandlingar får inte heller den föreslagna avgiften på klimatskadliga importvaror glömmas bort. En sådan "grön tullavgift", är inte en verklig tull, utan tas bara ut på varor från länder med låga eller inga klimatskatter. Den skulle motverka de konkurrensnackdelar som en del klimatregler i EU kan leda till på den globala marknaden.
Samtidigt får det inte slå över i allmän protektionism. Målet är att få ett slut på de klimatskadliga utsläppen – inte på handeln.
