Så snart du ökar din elförbrukning bjuder staten på 75 procent av kostnaden. Vad händer då med belastningen på elnätet? Statens bidrag ökar förstås elåtgången.
Detta är vad Moderaterna föreslog i veckan, i läge med hotande elbrist som kan leda till överbelastning och tillfälliga nedsläckningar i delar av nätet. Räkneexemplet med 75 procents bidrag till varje ökad elförbrukning användes av Elisabeth Svantesson (M). Det är hon som tror hon ska bli finansminister.
De har gjort så i Norge, försvarar hon sig. Jodå, det har de. Men norsk oljedopad finanspolitik är det säkrast att hantera med varsamhet och urskiljning. Ungefär som dansk populistisk kriminallagstiftning.
Hon är inte ensam. En annan ledamot i finansutskottet, Mats Persson (L), hade hunnit före Elisabeth Svantesson, med att i stället sänka momsen på el så att staten även där skulle överta en betydande del av kostnaden när privatpersoner väljer att under hotande elbrist göra av med mer ström
Nooshi Dadgostar (V) har ännu en variant. I en europeisk elbristsituation skulle vi ha lågt, reglerat pris här hemma. Det skulle ge en stark drivkraft att exportera ström maximalt, hellre än att med förlust tvingas sälja i Sverige.
Felet hela tiden är att stöd som i krisartat läge kan anses nödvändigt utformas så att det blir behagligt för dem som inte vill anpassa något och som gärna blundar för obehagliga sanningar. Sådana bidrag verkar även på marginalen, energisparande motverkas och energislöseri gynnas.
Prov på detta finns nu flera i olika länder. Moderaters och de flesta andras nedsättningar av bensin- och dieselskatter har samma grundfel. De främjar just det som ska undvikas, mer fossilförbrukning samt bättre villkor för oljebolag och oljestater.
Där det är nödvändigt att lindra kriseffekter ska det i så fall göras så att marginalpriset för ytterligare liter eller kilowattimmar inte påverkas. Det skulle gå att ge ett stöd till en del av elräkningen, i ett spann som uppåt slutar kanske på 70 procent av tidigare års förbrukning. Lite mer komplicerat, men tydligen inte intressant för Svantesöner och Svantedöttrar, som vill ta sina poäng med att smeka den korttänkta bekvämligheten.
Det finns ibland en stark vilja att förneka, att inte tala om siffror som pekar på något obekvämt. Ett annat praktexempel: Den sex timmars arbetsdagen, som dyker upp igen vart fjärde år, i en del kampanjinslag från vänsterpartister.
Men samma lön, för 32 utförda timmar i stället för 37, är en minskning av arbetsstyrkan med 13,5 procent, och en ökad reallön per timme med 15,6 procent. I sektorer med arbetskraftsbrist, som delar av vården, vore det fatalt. Ändringen av lönerelationerna skulle över en bred front utlösa krav på liknande höjningar. Svantessonskt, fast från vänster!
Så en matematik, som är ännu mer obekväm, för Svantesöner i alla läger:
Låt oss gå från Vingåker österut mot Danderyd, och se på villor med aktuellt genomsnittligt marknadspris, belånade till 60 procent av värdet, till en något mer normal ränta, 5 procent. Då kan vi se en kapitalinkomstskatt (fastighetsavgiften) på ena sidan och skatteeffekten av ränteavdragen på den andra.
Taxeringsvärdena är, enligt färska uppgifter från Mäklarstatistik, mellan 51 och 57 procent av marknadsvärdena. I Vingåker blir fastighetsavgiften 625 kronor i månaden, och ränteavdraget reducerar skatten med 1 418 kronor. I Flen är husen är lite dyrare. Det blir 719 respektive 1 703 kronor. I Strängnäs ger ränteavdraget 3 488 kronor, men fastighetsavgiften, som annars skulle varit 1 643 kronor i månaden, begränsas av taket och stannar på 740 kronor.
Sneddar vi sedan över Mälarfjärdarna till Ekerö ger ränteavdraget 5 333 kronor i månaden, men kapitalskatten på bostadsvärdet är fortfarande 740 kronor. I Danderyd slutligen står mot samma 740 kronor hela 10 995 kronor i månadseffekt av ränteavdraget.
Ränteavdrag och fastighetsavgift följs alltså åt, och har ungefär samma förhållande till husvärde och lånebelopp, men bara i de stora delar av landet där förhållandena är mer som i Vingåker eller Flen. Vid Strängnäs har storstadsförmånerna börjat verka. I de kommuner där det är särskilt gott om pengar är fastighetsavgiften en liten bråkdel av ränteavdragseffekten.
Det kan liknas vid en pump som flyttar pengar från landsdelar som liknar Vingåker och Flen till de delar av landet där de ekonomiska resurserna är störst. Denna snedvridning kom till som svar på omfattande och intensiva krav i agitationen mot fastighetsskatten.
Det är nu så känsligt att knappt någon som kan aspirera på en finansministerpost törs tala klartext om det som står i den här artikeln. Här är en fråga där nästan ingen törs vara annat än Svantessonsk.
Men det är bara att räkna. Ingen använd matematik är på svårare nivå än grundskolans.
