Hur kommer den nya regeringen att fungera i praktiken och vilken politik blir resultatet av dess arbete? Sedan Ulf Kristersson utsågs till landets 35:te statsminister i måndags har analyserna haglat. Det finns få säkra svar. Tills vidare får vi helt enkelt nöja oss med att leva med ovissheten.
Det går visserligen att finna ledning i den överenskommelse mellan M, KD, L och SD som ligger till grund för regeringsbildningen. Jämför man innehållet i avtalet med regeringsförklaringens får man fler ledtrådar, men det finns även flera skillnader som ger upphov till ännu fler frågor. Inte ens de nya ministrarna verkar vara helt på det klara med vilken politik det är de ska driva framöver. När de får konkreta detaljfrågor tenderar de att glida på svaren och försöker mildra formuleringarna.
Ett av förslagen i oktoberavtalet: att begränsa rätten till offentligt finansierade tolkar har mötts av skarp kritik från bland andra Läkarförbundet, Vårdförbundet och flera andra fackförbund. De pekar på att en begränsning både utgör ett hot mot patientsäkerheten och riskerar rätten till en jämlik vård.
På Twitter bemöter den nya sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson (KD) kritiken. Hon skriver: ”Patientsäkerhet är grundläggande inom hälso- och sjukvården. Den utredning som kommer tillsättas kommer i sitt arbete beakta det som finns i befintliga lagar om vikten av patientsäkerhet.”
Tja, inte blir man så mycket klokare av det svaret. Det enda man kan säga är väl att Ankarberg Johansson inte riktigt vet vilken fot hon ska stå på, trots att förslaget redan 2019 röstades igenom av KD:s riksting. Även M och företrädare för SD har tidigare fört fram samma krav. Om något kan man alltså säga att förslaget är väl förankrat. Men inte ens då vågar alltså ministern sätta ned båda fötterna och stå för den politik som föreslås.
Ankarberg Johansson är inte ensam om att sväva på målet. En ansenlig del av oktoberavtalet handlar om migrationspolitiken, som i korthet kan sammanfattas med striktare och hårdare tag. Ett av förslagen är att utreda möjligheten att utvisa utländska medborgare på grund av bristande vandel.
I avtalet listas vad det kan vara, och förslagen är än så länge luddigt formulerade: ”Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.”
Att det ska bli lättare att utvisa personer som begår brott i Sverige är exempelvis svårt att invända mot. Frågan är snarare var gränserna ska gå. Vad lägger oktoberpartierna i ordet ”association”? Ordet är minst sagt tänjbart och det är sällan en tillgång när man ska stifta rättssäkra lagar.
När den nya migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) i veckan intervjuades i P1 Morgon framkom att det inte är helt lätt att tolka skrivningen om vandel. När hon fick frågan om prostituerade, som dessutom kan vara offer för människohandel, verkligen ska utvisas sade hon att det snarare kommer att handla om att kunna utvisa män som utnyttjar utsatta kvinnor.
Visst, men att det snarare är männen som avses med skrivningen i oktoberavtalet är inte helt enkelt att utläsa för dem som inte suttit med vid förhandlingsbordet.
Det här är långt ifrån de enda oklarheterna i avtalet. Det finns gott om skrivningar som ger utrymme för vitt skilda tolkningar.
Det lär dröja innan vi får alla svar om hur politiken ska utformas i praktiken, men vi får snart ett första facit när regeringen presenterar sin budget, som måste läggas fram inom tre veckor efter att den tillträtt.
Pengar talar. På och mellan raderna i budgetens 27 utgiftsområden kommer man därför att kunna utläsa mer än vad regeringens statsråd är beredda att säga. Den kommer också att bli den första fingervisningen om hur finansminister Elisabeth Svantesson (M) kommer att klara att väga de olika oktoberpartiernas intressen och förväntningar mot varandra.
Men redan nu står det klart att det inte blir lätt att hitta den röda linjen i den politik som ska föras. Tanken går osökt till skalden och professorn Esaias Tegnérs citat: ”… det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
För landets skull hade ett mer genomtänkt avtal varit att föredra. Men det är lätt att vara efterklok. Nu måste regeringens företrädare göra det bästa av det avtal de har och vi andra får lita på att den demokratiska processen sätter stopp för de värsta stolligheterna.