En fyra år lång tankeställare. Med Donald Trump som president i Washington har samverkan mellan världens demokratier varit ständigt hotad. Det är några veckor kvar. Än är faran inte över. Men det ljusnar.
I klimat- och handelspolitik har Donald Trump vräkt spelet över ända. Även i försvarsfrågor har han spritt växande osäkerhet. Kan demokratier som hotas av påtryckningar eller anfall från någon aggressiv regim räkna med att USA kommer till hjälp för att avvärja faran? Med Joe Biden kan förtroendet åter stärkas mellan USA och Västeuropa, liksom Japan, Sydkorea och andra.
Detta måste Sverige och en rad andra länder nu se till att ta vara på. Det gäller att tillsammans dra lass och bära ekonomiska bördor – på båda sidorna av Atlanten, i klimatarbete såväl som i säkerhetspolitik.
Lätt blir det inte. En rad förtryckarregimer har i flera världsdelar kunnat flytta fram positionerna, då de fått ökad ekonomisk styrka. Donald Trump har aktivt understött en del av dessa regimer, men nedvärderat och hånat USA:s mångåriga allierade.
Skiftet i Vita Huset påverkar även kraftmätningen mellan demokrati och auktoritärt styre inne i EU-länder där det öppna samhället nu hotas eller brutits sönder. Regeringspartiet i Polen – som svenska SD är nära lierat med – har öppet hotat att göra slut på de fria, oppositionella nyhetsmedierna, något den SD-beundrade regimen i Ungern redan gjort.
I Polen hade siktet ställts in på att med förbudslagar – ”återförpolskning” – framtvinga ägarskiften med åtföljande nedläggningar eller byten av politisk kurs. Måltavlor är landets främsta dagstidning Gazeta Wyborcza, ett antal andra tidningar samt en tv-kanal där nyhetsprogrammen ger en annan bild än statsradions och statstelevisionens regeringsstyrda propaganda. I de oppositionella medierna finns ägare som hör hemma i andra demokratier och som bidragit med branschkunnande och stadga i en nyhetsförmedling för ett fritt samhälle.
Hade Donald Trump blivit omvald hade regeringen i Polen kunnat slå till hårt och knäcka den ekonomiska grunden för alla väsentliga medier som inte behärskas av det styrande partiet. För detta skulle SD:s broderparti kunna räkna med stöd och uppmuntran från den president som ständigt öst hat och anklagelser över USA:s främsta tidningar. Men nu skulle ett polskt storangrepp mot pressfriheten i stället innebära konflikt med USA:s politiska ledning, liksom med EU-stater och EU-parlament.
Trumps tid är även på andra sätt en fyra år lång tankeställare. Hans sätt att dränka mycket av politisk kritik och sakdebatt i en ström av anklagelser, glåpord och upprepade uppenbara lögner har likheter med hur diktaturers propagandaavdelningar opererar.
I en nyhetsförmedling som vill vara en del av demokratins samtalsklimat kan Trump och liknande aktörer inte hanteras med vartannat pratminus till lögnmakaren och vartannat till någon han angriper. Det behövs större tonvikt på sakfrågor, mindre på taktik och spel, och större kraft i att hålla efter osanningar och spräcka propagandamyter.
Intresseorganisationer och andra som vill påverka behöver påminnas om sin del i ansvaret för saklighet och demokratisk kultur. Sådana som inte haft så mycket hämningar i att piska fram missnöje och spetsa till konflikter bör tänka efter.
En del näringslivsintressen har spelat med i Trumps kampanjer och godtagit hans lögnaktighet, rasism och polarisering – för att kapa åt sig egna skattefördelar eller handelshinder. Detta beteende är ingen förebild, det är ett avskräckande, ett skamligt, exempel.
Ännu en fyraårig tankeställare är hur Trump och några av de europeiska högerauktoritära politiker som kommit att stå honom nära lyckats bryta ned uppslutningen bland konservativa om att slå vakt om de demokratiska spelreglerna och motverka extremism och auktoritär maktutövning. Både regeringar som de i Polen och Ungern och andra högerradikaler i europeisk politik har funnit att de fått ideologiska bundsförvanter i kretsen kring presidenten i Vita Huset. Nomineringarna av Trump till Nobels fredspris, där riksdagsmän från SD och KD deltagit, har blivit en av följderna.
Bland andra konservativa i Europa har en klyfta öppnats. Mellan dem som fortfarande menar att den viktigaste skiljelinjen går mellan det öppna samhällets motståndare och dess försvarare - liberaler, socialdemokrater och moderat konservativa - och dem som vill ta in den yttre högern som en del av den egna maktutövningen. Även där är det Donald Trump gjort med republikanerna i USA ett avskräckande exempel.